MsBree

Nu måste jag fråga, vid vilken ålder förväntas svenska barn klara av alla sina toalettbestyr helt själva? Här får barnen nämligen NOLL hjälp från JK & uppåt, det vill säga - från det år då de fyller fyra & börjar JK får lärarna inte följa med barnen till toaletten & hjälpa dem med att torka rumpan & dra upp byxorna ordentligt. För Tor, som ju bara är tre år eftersom han fyller år i december, känns det därför lite skakigt som mamma... Vi har naturligtvis övat på att torka själv, men jag hade ljugit om jag sagt att han är jättebra på det. Kalsonger & byxor hamnar ofta halvt vridet kring midjan & det är mer regel än undantag att han drar dem över tröjkanten. Minns inte riktigt när jag själv fick 100% koll på den här typen av saker, men jag tror att det måste ha varit något år senare - tre känns väldigt litet! Har frågat om de inte kan göra ett undantag om han verkligen är superstressad över ett toabesök, men tydligen inte - i fall att han inte kan fixa det själv ringer de upp mig så att jag kan komma till skolan & hjälpa honom... Nu har jag ju möjligheten att göra det, & det är bara 6 minuter bort om jag cyklar, men hur mycket ångest måste man inte ha om båda föräldrar jobbar & inte kan komma ifrån lika lätt?

Valet alltså, känner mig bara så uppgiven idag. Dels för att det känns som om det kommer att bli världens segdragnaste process innan vi får en fungerande (förhoppningsvis!) regering men naturligtvis också för SDs framgångar. Kollade upp hur folk röstat i både Lycksele & i Lund & även om båda låg under landssnittet så känns det skrämmande att få svart på vitt hur pass många som ändå stödjer det här partiet... 13.8% i Lycksele & 12.4% i Lund. Vill liksom ruska tag i de här människorna & fråga hur de tänker - tror de verkligen att saker & ting kommer att bli bättre om vi lämnar EU, om vi vägrar befatta oss med andra än "rena svenskar"... men inser samtidigt att det är helt bortkastad energi även om jag hade möjligheten. Suck. 

 

& så läser jag att min röst, bland många andra utlandsröster, ligger i någon hög någonstanns & ska räknas på onsdag... Känns ju lite antiklimax får man ju lov att erkänna. En känsla som jag ser återspeglas i de utlandssvenskforum jag är med i - men ännu värre, många av de som är med där är livrädda för att utlandsrösterna ska ge SD ännu mer makt. Tydligen finns det väldigt starka SD sympatisörer bland just vår grupp av svenskar & jag känner bara MEN HUR DUM FÅR MAN LOV ATT BLI?! Även om man nu skiter totat i allt vad medmänsklighet heter & bara ser till sig själv, hur kan man, som utlandssvensk, inte begripa att en röst på SD är som att skjuta sig själv i foten?! SD har ju varit tydliga med att de inte direkt stödjer dubbla medborgarskap = BOOM - foten borta! Ursäkta, men det är ju så jävla pantat att jag blir matt... 

 

Hjälp så svensk man blir när man lever i exil... I julklapp fick vi pengar av farmor till att köpa en bob till Tor. Eftersom vi fått hur mycket snö som helst de senaste dagarna kändes det som läge att åka iväg & köpa sagda bob så att vi förhoppningsvis kan få Tor att tycka lite bättre om vintern (så här långt är han inte förtjust, han tycker att snön är "dirty"). Sagt & gjort, vi packade in oss i bilen & puttrade iväg i snöstormen. Jag, som hade gjort lite efterforskningar innan, hade kommit fram till att vi skulle köpa en STIGA - eftersom de är svenska. Lärde Tor att mässa STIGA, STIGA, STIGA, så vi var alla rätt psykade när vi svängde in utanför Canadian Tire (the store to go to när det kommer till den här typen av inköp). Bara det att de var helt slutsålda. Paul "Men vi kan ju köpa en rolig Star Wars bob!"...

 

Niet. Här blev det total låsning i Idas huvud. Fixade liksom inte att köpa ett random, ickesvenskt, märke - så istället fick vi köra iväg till Cambridge, typ 30 minuter bort, & leta igenom alla deras Canadian Tires innan vi tillslut hittade en STIGA-bob i den sista affären vi åkte till. Alltså, hade vi bott i Sverige hade jag med 95% sannolikhet bara snappat åt mig första bästa bob & varit nöjd med det. Men här, efter 9.5 år i exil, fungerar saker & ting lite annorlunda. Här hänger man liksom behårt fast vid minsta lilla smuuula svenskhet som går att hitta & BANNE MIG att barnet ska göra bob-premiär på en svensk klassiker!

 

Nackdelen var ju att vi kom hem efter klockan fem, så det bidde inget första åk idag eftersom det redan var bäcksvart ute...

Läste den här artikeln idag & hakan slog i bröstet med en duns. Kanada & Sverige är nämligen vanligtvis väldigt lika varandra, på så många vis, men i den här frågan är ju Kanada bara ljusår efter Sverige. För HUUUR kan det fortfarande vara tillåtet här i Kanada att slå sina barn helt godtyckligt?! Googlade runt lite & tydligen var det också fritt fram för lärare att aga elever fram till 2004... I jämförelse så blev det olagligt i Sverige redan 1958 & föräldrar har inte fått slå barn sedan 1966. Vi saxar lite från artikeln:

 

"Throughout history, Canadian law has permitted and legitimized all manner of violence against beings seen as inferior. At various points in history, the physical punishment of slaves, servants, sailors, apprentices, prisoners, wives, dogs and children has been permitted."

 

Så vid något tillfälle har Kanada alltså beslutat att det är olagligt att slå både sjömän & lärlingar. Barn däremot, näää barn är det fritt fram att uppfostra med näven! Slå inte din hund eller dina tjänare, men varsågod & sätt skräck i dina barn med sleven. Herregud... det är ju så bakom att jag blir mörkrädd!

Jag ramlade över den här sidan idag & det fick mig att haja till lite - för om vi listar vad som beskrivs som specialbehandlig så fick ju jag värsta prinssessförlossningen jag med!

 

Check! Fick jag absolut - allra bästa Mitra & Elizabeth som jag träffade genom hela graviditeten. Kunniga, stöttande & så otroligt varma, roliga & förstående. De är det enda jag saknar från graviditeten!

 

Check igen. Vi träffades väl i snitt en gång i månaden i början & sen blev det tätare & tätare mot slutet - inklusive hembesök i fall att Tor skulle ha fötts här. 

 

Um... Alltså, när Tor väl föddes så hade jag dels Elizabeth med mig - men eftersom jag fick en epidural så övergick min huvudsakliga vård till sjukhuset. Det innebar att jag även hade en huvudsjuksköterska till hjälp samt en läkare. Tre pers alltså, det får man väl ändå räkna som ett team?

 

Så här måste jag ge ännu en poäng till Kanada... Om alla kvinnor i Kanada kan få vad som i Sverige förbehålls kungligheter, hur i helsike kan svenska kvinnor fortfarande bollas runt mellan olika BBn/inte få egna rum/inte få ha sin partner hos sig över natten/inte lära känna sina barnmorskor/kanske inte ens ha en barnmorska hos sig under hela förlossningen?! Sverige är bra på mycket, men allt jag läser om svensk förlossningsvård får mig att tacka min lyckliga stjärna för att jag fick Tor här & inte i någon taxi på väg mot ett BB som hade plats...

Oj, nu klack det till helt konstigt i hjärtat... Kollade en av mina favoritbloggar, såg en svensk flagga & det kändes främmande. Inte den där vanliga varma hemmakänslan (ofta med en tår i ögat), utan bara mer ett konstaterande "jaha, svenska flaggan" följt av lite panik - vänta nu, så där ska jag ju inte känna, det är ju SVERIGE!!! Vet inte vad det här beror på - att jag varit borta för länge eller att jag trivs så bra här i Guelph, men det här var en helt ny sensation. Vet att det tog cirka 30 år innan min mamma kände sig mer hemma i Sverige än i Finland, kan man uppnå samma effekt på så kort tid som 8.5 år? Även om jag nu inte känner mig helt hemma här i Kanada heller, tror inte att det kommer att infinna sig helt innan jag åtminstone fått mitt permanenta uppehållstillstånd. Så jag antar att jag avancerat in i en helt ny limbo zoon...

Det senaste året har vi sjungit den här låten hur många gånger som helst här hemma - det har liksom blivit vårt soundtrack för varje gång vi måste dra en tröja över huvudet på Tor. Så idag, när vi hade en liten svacka i babyhumörspoolen, satte Paul på "Hands Up" på högsta volym i vardagsrummet & så hade Daisy, Tor & vi vuxna dansparty. När låten var slut frågade jag när den kom ut, Paul ryckte åt sig sin tablet, googlade & levererade sedan en riktig överraskning - den har gjorts som cover av ett svenskt band. Klart vi var tvugna att titta & alltså... WTF? Stod fastfrusen på vardagsrumsgolvet & kände hur en del av min nationalstolthet dog medan Paul å andra sidan dog av skratt. Ungarna? De diggade stenhårt - de små blöjrumporna gungade i full fart & armarna viftade i luften. Har med andra ord överfört min rätt kassa musiksmak till Tor - stackars barn.

Det har varit en fullspäckad dag här i Guelph - MEN - nu gick ju Måns & tog hem hela Eurovision & då måste vi naturligtvis fokusera på det! Följde slaviskt uppdateringarna från Euron under dagen & när det väl stod klart att Måns vunnit tjoade jag så att stackars Tor trillade av bröstet i ren förskräckelse. Sen tvingade jag Paul att leta reda på Italiens & Rysslands bidrag så att vi kunde se på dem på stora skärmen i vardagsrummet innan vi avrundade med Sveriges bidrag. Eller... avrundade & avrundade... farmor gick & la sig efter att vi sett Heroes, men jag hade kanske inte helt fått nog. Nope, jag var sen tvungen att se hela poängutdelningen för att lite få känna på spänningen som kommer med den magiska 12:an. Räckte det där? Nej det gjorde ju inte det! För sen var jag tvungen att titta på alla sveriges eurovision vinster (Paul som kommentator):

 

ABBA 1974 "I remember this! And I still don't get it, Agneta was REALLY married to Benny?!"

Herreys 1984 "I guess you could say the choreography was a little better... at least it existed"

Carola 1991 "Wait a minute, I've seen this too, have we done this before?!"

Charlotte 1999 "Woho, they finaly got the lightshow going! But why does the background dancers look like lab technicians?"

Loreen 2012 "Oooh confetti! Ida, do we have to do this every time Sweden wins the Eurovision?"

 

SJÄLVKLART & nästa år vill jag direktsända hela finalen i vår trädgård - med ölkagge, lantchips från IKEA & ballonger att vifta med åt alla som kommer!!!

 

 

Jag kan ju inte påstå att jag följer svensk inrikespolitik med något brinnande intresse (inte kanadensisk heller för den delen), men jag hajade till idag när jag läste att Miljöpartiets språkrör Åsa Romson är den partiledare som svenska folket har allra minst förtroende för. Alltså... att en person som sitter som minister i sveriges regering har MINDRE förtroende från folket än någon som vickar som partiledare för Sverige Demokraterna är ju HELT vansinnigt! Jag röstar inte på Miljöpartiet, men i den här frågan känner jag bara - hur tänker folk?!

 

 

Eller, har jag missat något? Har Åsa kanske gett tummen upp för "jakt på järv med skoter", sets i minkpäls med prislappen kvar eller - GASP - blivit påkommen med att inte källsortera? & även om Åsa nu blivit påkommen med att okynneskasta stekpannor i pappersåtervinningen... Det är ju ändå inte som att, åh jag vet inte... förklara att judar & samer inte är svenskar. Det här med att förstår sig på omvärlden & sina medmänniskor - inte något jag alltid känner är så lätt!

Liten tanke kring det här med hur folk ser på gnagare i Sverige vs här i Kanada - jag känner nämligen att toleransnivån inte riktigt är den samma. Vi hade tex möss på geologen när jag jobbade på UofT, hur det hanterades? "Lämna inte mat framme på era skrivbord"... Annat exempel, häromdagen var Paul hemma hos en äldre släkting & hjälpte till med lite datorproblem. Det var smårörigt i arbetsrummet, massa gamla sladdar & datautrustning som inte längre användes, så han röjde lite för att lättare kunna arbeta. Mitt i röran hittar han en kattleksak som han plockar undan... bara det då att det visar sig att det INTE är en kattleksak (noll skallereffekt) utan de facto en liten mumifierad mus. Jag skrek i panik i typ 3 minuter innan jag fick ur mig ett "Men vad SA hen när det hände?!" varpå jag fick svaret "Ojdå, katten måste ha burit in den". Alltså... samma scenario i vårt hus & jag hade: 1) dött skämsdöden 2) ringt jourhavande pest-control firma & bett dem komma hit omgående - vi hade under tiden campat i bilen 3) Påbörjat århundrats utrensning av ALLT. Hade samma sak hänt farmor... first cause of action: fjutta fyr på huset följt av snabb incheckning på första bästa äldreboende. Det hade alltså INTE tagits med en axelryckning & ett litet "shit happens". Tänker också på hur det var ute i stugan här när vi först kom dit - hej muskyrkogård i vardagsrummet & på den lokala järnaffären tipsar folk glatt om hur de mest effektivt tagit död på de kritter som bor i deras hus. Det verkar verkligen inte alls vara samma sociala stigma associerat med gnagare som vad det är hemma - lite som om vi i Sverige känner hur fattigsverige, med allsköns oknytt, fortfarande flåsar oss i nacken. Vi får väl se hur det blir med Tor, han kanske växer upp & är lite mer relax när det kommer till sånt här - själv vilar jag tryggt i den grundcementerade åsikten att skadedjur bör bekämpas på alla sätt & vis de kan. I naturen får de gärna härja hur fritt de vill, men de är inte välkomna i mitt hem.

För att fördriva tiden lyssnar Paul ofta på radio när han pendlar - häromdagen kom han hem & berättade att han lyssnat på en intervju om skandinaver. Nu har jag inte haft tid att lyssna än, men Paul återberättade delar & den här biten satte sig i huvudet "Svenska män är erkänt, inte bara i skandinavien utan även i resten av världen, de mest omanliga män som finns - alla tar pappaledigt & går runt med en babybjörn på magen". Alltså ursäkta... Förutom veka hakor så finns det MYCKET som jag tycker är omanligt:

 

Att pipa över insekter

Att använda spraytan

Att använda skor med "osynlig klack" för att blir liiite längre

 

bara som exempel, men att ta hand om sitt eget barn är ta mig fan INTE omanligt. Det är väl att uppföra sig som en ansvarstagande vuxen! Nu lever vi ju i ett land där pappaledighet dessvärre inte finns, men jag hoppas & tror att det inte bara är Paul som tycker att det sliter i hjärtat över att behöva åka ifrån Tor varje dag - att det finns fäder utanför sveriges gränser som faktiskt vill vara med & ta hand om sina barn. Pappor som vill och kan svänga ihop en vettig matsäck, köpa nya gummistövlar innan ungen grinar för att de är för små, ja helt enkelt vara en vital del av att forma sina barn till små individer. Frågar du mig så är de män som skrattar åt babybjörnpapporna de omanliga männen, knappt att räkna som vuxna.

Tor har låtit lite täppt på sistone, om jag med "lite" menar täppt som en överviktig lastbilschaufför med kronisk sinusinfektion & polyper. Kotten har visslat & snarkat sig genom nätterna som en väldigt kompakt liten blåsorkester - så i onsdags frågade vi vår "midwife in training", Corinne, om det fanns något vi kunde göra. Hon bara "Buy a humidifier". Så här reagerade vi på det rådet:

 

Moi - A humiwhat?

Paul (slår sig för pannan) - How stupid of us, we should have though of that!!!

Paul & Corinne i kör - You don't know what a humidifier is?!

 

Nä, jag visste ju inte det - men jag blev snabbt informerad om att det är en apparat som du fyller upp med vatten, pluggar in i väggen & så blåser den ut fuktig kall eller varm luft. Tydligen ett MÅSTE på vintern när det är kallt & torrt, i annat fall sväller alla andningsgångar igen på spädisar & småbarn. Låt mig säga så här, jag kände mig lite tveksamt inställd till det hela. Jag har ju ändå vuxit upp i norrlands inland, ett ställe som väl om något kan stoltsera med långa perioder då luften är både iskall & snustorr. Dessutom har jag växt upp med en pappa som är läkare & en mamma som är sjuksköterska... ändå var mängden humidifiers 0 i vårt hem & på något underlig vänster överlevde jag ändå till vuxen ålder. Försökte lite fint säga att jag kände mig lite skeptisk, men mina argument studsade från Pauls huvud som vatten från en gås. Han hade bara bruna 70-tals humidifiers i huvudet & kände sig tydligen som världens sämsta far som inte försett Tor med humidifier version 2015... Så redan samma kväll pluggade vi in den här i vårt sovrum & sen har Paul låtit så här "He sounds so much better doesn't he? And you know what, I feel like I can breath easier too - this was such a great purchase!".

 

Um... idag nös Tor ut en snorbit som var helt bisarrt stor, lite som om jag nyst ut en duplokloss, & kan ni tänka er - nu låter han inte längre som ett sågverk! Humidifer my ass... Grundregeln från & med nu är "överlevde jag vintrarna i norrland utan X så klarar vi oss utan det här också"!

Tor är ju ett barn av två vinternationer, så vintersporter måste introduceras TIDIGT. Vi satsar självklart på en liten olympier, måste bara vinna kampen för att det ska bli för Sveriges räkning! Anyway, eftersom vi idag räknar in 5 veckor & en dag sedan kotten gjorde entré kände vi väl båda att det var hög tid att köpa hans allra första vinterpryl. Det blev en pulka från CanadianTire, en affär som väl mest kan beskrivas som en "kanadensisk klassiker". Fanns alltså hur mycket som helst att välja på, men vi föll för en liten plastpulka med ett litet tält som skyddar mot vinden & så bar det av på tur!

Vi är på Pauls jobb idag & det är blah väder ute, så Tor & jag hänger i lounge-området istället för att vara ute på shoppingrunda. Men något måste jag ju göra när jag är här & eftersom Tor just däckat så tänkte jag att jag kunde utveckla varför Kanadas immigrations-system kvalade in på 2014s sämstlista... samt alla sämstlistor som jag någonsin kommer att sätta ihop för resten av mitt liv. 

 

För det första, till skillnad mot många andra länder får du inga privilegier bara för att du är gift med en kanadensare/gravid med en/mor till en. Det enda jag har rätt till är att ansöka om ett familjesponsrat uppehållstillstånd. Detta kan göras på två olika sätt:

 

1) Utanför Kanada (i England för oss svenskar), cirka ett års behandlingstid

2) I Kanada, vilket tar cirka två år (i kontrast, jag har vänner som fått igenom den svenska motsvarigheten på en månad)

 

Under perioden 2012 till 2013 var planen att vi skulle flytta från Kanada, så därför startade vi inte en ansökan. Men så föll våra flyttplaner ihop av olika anledningar & helt plötsligt blev det nödvändigt att skicka in en ansökan. Eftersom vi bor här & jag vill uppehålla mig i Kanada under ansökningsperioden var vi tvugna att välja ansökningsalternativ nummer två. Vilket skickade in mig i limbo, för under tiden ansökan behandlas (läs ligger & samlar damm) kan jag inte lämna landet eftersom det inte finns några garantier att de släpper in mig igen. Skulle jag dra i alla fall nollställs min ansökan, så där har vi utgångsläget - jag KAN INTE lämna Kanada förrän någon gång 2016. Detta kändes, om inte bra, men inledningsvis ändå görbart. Det är liksom bara att hoppas & be att inget ska hända i Sverige under den här tiden så att jag kan stanna här utan alltför mycket mentalt lidnande. Ytterligare en aspekt med att vi skickade in ansökan (som förövrigt är en dyr & tidskonsumerande process), åka hem till Sverige & föda barn blev alltså inte längre ett alternativ. Förlossning i Kanada var alltså ett måste & jag tackade vår lyckliga stjärna för Pauls generösa familje-sjukförsäkring som han har via jobbet. Fast så är det det här med att nordamerikanska försäkringsbolag inte direkt gillar att befatta sig med gravida människor... Graviditet visade sig alltså vara undantaget i försäkringspaketet & inte ett enda försäkringsbolag var villiga att teckna en försäkring när jag väl var gravid. Plötsligt var situationen inte längre lika OK. Tänk dig själv, att du befinner dig i ett land där du har ansökt om uppehållstillstånd, där du lever med din partner, har ett hus, katter, ett barn på väg & NOLL täckning i fall att något skulle gå åt helvete. Samt som grädde på moset då, att du inte kan lämna landet - för gör du det nollställs din ansökan & you are out in the cold. Enda lilla ljusstrimman i det hela, mina barnmorskor, för de går under en specialform av anslag som gör att du inte behöver ha uppehållstillstånd för att få gratis vård. Det här innebar alltså att vi skulle klara oss utan några utgifter för födseln i fall att allt gick bra - men att all sjukhusvård skulle vara upp till oss själva att täcka. Jag har aldrig känt mig så fångad förrut i mitt liv, så otroligt fast i en fälla - ingen försäkring men ingen möjlighet att åka hem till Sverige & föda under säkra former. ÅNGESTEN jag kände under varje vargtimma av graviditeten när jag tänkte tanken kejsarsnitt & nu kanske ni förstår lite mer varför jag varit närmast hysterisk över banksituationen i Sverige... Kul att kanske behöva pynta upp för en operation samt konvalescens när större delen av mitt sparkapital är låst i fucking SEB som bara vägrar föra över mina pengar såtillvida jag inte dyker upp i person vilket jag ju inte kan pga av hela immigrations-helvetet... Hatet jag känner mot SEB & Handelsbanken ligger bara pinnhålet under mina känslor för Kanadas immigrationsmyndighet.

 

Anyway, spola fram till förlossningen - eftersom det visade sig att Tor låg åt fel håll (ansiktet utåt mot min mage, inte mot ryggen - men mer om detta i ett separat inlägg) drog förlossningen ut på tiden. Minst sagt, från den andra december till den femte kämpade jag på hemma, men sen förklarade min barnmorska Elisabeth att vi måste åka in till sjukhuset för att ge mig oxytocin & sen rullade det på:

 

Godkännande av oxytocin av medicinskt ansvarig läkare - $100

Godkännade av morfin av medicinskt ansvarig läkare - $100

Epidural - $600

Assistans vid förlossning samt reparation av bristingar av OB (gynläkare) - $400

OB för OB (50% eftersom Tor föddes på en lördag, EPISKT psykbryt på den när jag såg räkningen) - $400

Rumskostnad - $1400

 

 

Så där har ni den, kostnaden för att föda barn vaginalt i Kanada - 20.000 kronor som vi får betala helt själva. Om jag tycker att det var värt de pengarna, självklart - vi fick ju Tor & vi klarade oss båda genom förlossningen.

Men vad härligt, ännu en tre-timmarsnatt som välbehövlig övning inför Baby Cs ankomst! Vaknade som vanligt vid helvetestiden 03.30 för kisspaus & precis tills dess att jag börjat lalla iväg in i sömnens land kräktes Mammut över hela fotändan av sängen. Sen var det liksom rätt kört på att somna om. Så nu sitter jag här, klockan 6 på morgonen, & funderar på om det kommer att bli något vettigt alls av den här dagen...

 

Eftersom tankarna ändå snurrar runt som en glad liten karusell i huvudet tänkte jag ta upp en till sak som jag kom på skiljer sig rätt rejält mellan Sverige & Kanada när det kommer till små barn. Det här med omskärelse. Som svensk känns det ju inte så lite främmande & för mig kändes det också väldigt religionsförknippat. Fast så fick vi material om det både hos barnmorskan & på föräldrakursen & jag insåg så sakteliga att här omskärs små pojkar ofta & oberoende av trostillhörighet. Total mental krock. Nu vet vi ju inte om det blir en tjej eller en kille, men blir det en liten pojke rekommenderar de att ett beslut har tagits i frågan innan babyn anländer... Så det här är något vi diskuterat femtioelva gånger om & hjälp vad svårt det har varit. Jag har väl slitits mellan två läger:

 

1) Det har varit ett litet sattyg att få den här babyn att växa till vad hän är - i helvete heller att något då skall huggas av!

2) Idas erfarenhet av att ha en egen snopp/växa upp i Kanada = 0. Kanske att Paul ändå har vetorätt...

 

Min vana trogen vände jag mig till vetenskapen - men för en gångs skull svek den mig. Från ett hälsoperspektiv så verkar det inte spela någon roll vad du gör. Vilket skickade mig tillbaka till ruta ett, vad är rätt från ett socialt/kulturellt perspektiv? Medan jag läste artiklar på google scholar & brottades med konceptet att det här i västvärlden anses OK att omskära en pojke men samtidigt fördömma kvinnlig omskärelse (vilket för mig känns som hyckleri) frågade Paul runt på jobbet för att bilda sig en upppfattning om hur det ser ut i dagens samhälle. Det visade sig då att alla pojkmammor på kontoret valt att omskära sina pojkar baserat på att de samtliga frågat sina tjejkompisar vad de föredrog... Kändes lite jobbigt att höra, för vi vill ju inte att en eventuell liten kille ska växa upp som någon slags social paria.  Efter mycket dividerande fram & tillbaka har vi väl i alla fall landat på att vi inte kommer att omskära en eventuell son. Jag kände bara så starkt att jag inte ville ha något med det att göra & förklarade för Paul att om han vill att det ska ske så kan HAN ta det beslutet & HAN får ta Baby C till läkaren samt sköta hela den biten. Jag tänker vara hemma & dricka varm choklad & tänka på annat. Det var nog för att avgöra frågan, Paul såg ut som om han skulle dö vid tanken på att vara ensam ansvarig i en sån situation. Så - blir det en liten pojke får han väl leva med att inte vara fullt så populär bland tjejerna, men det kanske ger oss lite mer lugn & ro i långa loppet... För mig känns det i alla fall väldigt skönt att vi tagit det här beslutet - inte bara för att det ligger i linje med hur saker & ting görs i Sverige, utan mest för att det för mig känns fundamentalt fel att permanent ändra på någons kropp utan att få den individens samtycke!

Jag fick en jättebra kommentar som frågade om det här kring hur könsroller fungerar i Kanada vs Sverige. Nu sitter jag varken på en magister i genusvetenskap eller på en massa erfarenhet när det gäller barn, men jag delar med mig av det jag observerat så här långt*.

 

Vi kan väl starta med det där ordet som rört om så mycket i grytan hemma i Sverige - hen. Känner väl att det numera får ses som ett etablerat koncept. Däremot har jag aldrig hört något liknande användas här i Kanada, förutom av Pauls syster & hennes fru när de väntade sin dotter. Då refererade de nämligen till babyn i magen som "they" eftersom de menade att det var ett könsneutralt ordval. Tycker väl att det inte är ett alldeles kristallklart uttryck, för mig låter det bara som om någon (stackars kämpe) kånkar runt på foster i plural. Nej då tycker jag att hen eller hän (som används i Finland & som vi använder här hemma för att komma undan hönsproblematiken) är så mycket bättre! Kanske läge att vara tacksam för att vi har ett vettigt alternativ att använda i Sverige alltså?

 

Vidare då, tja - många väljer ju att ta reda på sitt barns kön & då är en baby shower med färgtema rätt givet. Har ofta fått höra att folk tar reda på könet just så att de kan anpassa kläder & barnrum till vad de väntar. Den biten har jag lite svårt för att förstå... för om det nu är så otroligt viktigt att klä sitt ättelägg i antingen rosa eller blått, vad händer då om du får ett andra barn av motsatt kön? Att ha två babyshowers ses som dålig ton, så då sitter du alltså där med en babygarderob som "inte passar" rent färgmässigt... Är det inte bättre då att köra könsneutralt så att kläder & prylar eventuellt kan återanvändas i framtiden? Nu känner jag mig ju ungefär lika sugen på en till graviditet som fläcktyfus... men det känns ändå bra att vi sitter på en garderob med vitt som botten. Vitt kan ju kombineras med alla andra färger & dessutom ges vidare till andra små kottar utan några som helst problem. Sen så är det ärligt talat rätt svårt att hitta kläder som inte är super pojkiga/flickiga här, så eftersom jag vägrar att köpa kläder med små grävskopor eller dum rosa tyll får jag anstränga mig lite. Hade hoppats på att det skulle vara lättare att hitta fina könsneutrala kläder på affärer som specialiserar sig på barnkläder, typ Baby Gap, men så är inte fallet. Bäst resultat har vi nog haft på en klädkedja som kallas Joe Fresh där de säljer lite billigare kläder - de har en massa söta rutiga skjortor, dufflar & stickade tröjor med djurmotiv. Djur verkar förresten vara den gyllende medelvägen, är du bara OK med djurprint på allt kan du klara dig rätt bra utan att hamna i team pink or blue. Har även jämfört storlekar & tjejkläder är i regel mindre än pojkkläder, kan ju tycka att det inte ska vara så stor skillnad på något som är anpassat för åldern 3-6 månader... Så hitintills har alla Baby Cs byxor inhandlat på affärernas "pojksidor". Sitter just nu på en rätt stark aversion mot tajta kläder, så då tänker jag banne mig inte klämma ner min lilla baby i byxor som spänner! Det är väl ungefär så långt jag tagit mig i mina spaningar i nuläget, men jag får återkomma i frågan längre fram när jag har lite mer kött på benen!

 

* Här vill jag tillägga att det här naturligtvis är observationer utifrån mitt eget relativt snäva perspektiv. Kanada är enormt mångkulturellt - så hur det ser ut bland tex kanadensiska indier/kineser/koreaner/irakier kan jag inte svara på.

Alex skrev ett inlägg kring det här med att ha barn som växer upp med föräldrar som kommer från två olika länder. En fråga som naturligtvis träffar "close to home". Inte bara för att Paul & jag inte delar hemland, utan även för att jag växte upp med en svensk pappa & en finsk mamma. Sen har jag även sett så många olika versioner av uppfostran från Sweor genom åren, allt från de som har barn med ett helt obefintligt svenskt ordförråd (precis som med mig & finskan) till de som har vuxna barn som talar svenska helt utan brytning. Självklart är min förhoppning att Baby C skall lära sig svenska & kunna tala flytande som vuxen, men det är ju en sak att ha intensionen & en helt annan att faktiskt lyckas. Nu bor vi ju här på obestämd tid, så mitt "vapen" blir väl att försöka etablera en så positiv bild av Sverige som det bara går. Jag börjar redan nu - in utero - genom att bestämma att kladdkakans dag är något som för tid & evighet kommer att firas i vår familj!

När jag var liten var förändringar inte något jag var speciellt bra på. Allt skulle helst vara precis likadant hela tiden, annars blev det lätt lite jobbigt. Det här tog sig till exempel uttryck i våra besök hos farmor & farfar. Det skulle alltid serveras palt när vi anlände & så skulle huset se ut som jag var van. Det var OK om farmor bytte mellan gardinpar hon redan hade, men hade hon köpt helt nya gardiner kändes det helt plötsligt väldigt jobbigt. Den här otryggskänslan tror jag är rätt vanlig hos barn, de har i regel inte så där jättemycket att säga till om & de formar inte sin egen värld i lika hög utsträckning som vuxna så det invanda ger någon form av stabilitet, en känsla av att saker & ting inte förändras oberoende av dem själva.

 

Lite på samma sätt tänker jag att Sverige Demokrater fungerar. De tycker inte om förändringar, gillar inte när gardinerna inte ser ut som de SKA se ut. Jag tänker att de är individer som kanske inte sett så mycket av världen, som inte känner att de direkt kan påverka sina liv - personer som kör ner fötterna i marken så fort förändringens vindar blåser. Vilket ju känns sorgligt från ett individuellt perspektiv, men skrämmande så fort det handlar om en större skala - som det ju gör nu. För mig så kryper det i skinnet över det faktum att sveriges tredje största parti är kritiskt mot mångkulturella samhällen. Som utlandssvensk älskar jag ju Sverige något helt hejdlöst - jag tror att det kommer med distansen - men vad jag längtar till är naturen, den där doften & ljuset i luften uppe i norrland & hur det känns att sitta på altanen vid sjön i stugan & fika när sjön glittrar så att det gör ont i ögonen. Saker som är knutna till landet, jorden & skogen - saker som jag bara tycker att det är fantastiskt om andra får ta del av & uppleva magin i!

 

Det är en sak att sprida svensk kultur, men en helt annan att se den som något unikt som måste beskyddas från andra influenser. Andra kulturer har format Sverige till vad det är idag, precis som vi har bidragit till att forma andra länder vi med - det är det fina med att leva i en värld där folk har möjligheten att dela med sig av sina egna erfarenheter. En värld där förändringar & mångfald bör vara en självklar del av livet!

Jag har följt med i den svenska valdebatten på ett hörn & har således snappat upp att Stefan Löfven hamnat i blåsväder två gånger under veckan. Först när han använde sig av ordet zigenare & sedan när han tydligen knuffade Annie Lööf. Hade jag inte bott i Toronto så pass länge som jag gjort hade jag nog dött av chock över den här typen av beteende... men saker & ting blir lite annorlunda när ens borgmästare under de senaste fyra åren har varit allas våran crackrökande Rob Ford! Då blir det mer "Psss... men en liten knuff var väl inget?! Han kunde ju ha helkroppstacklat henne!" ELLER så hade han ju kunnat göra en dålig immitation av hur någon minoritetsgrupp pratar! Som sagt, det går ju alldeles uppenbarligen bra att röka sig hög som ett hus på illegala droger & säga kvinnoförnedrande saker & ändå ha ett massivt stöd bland gemeneman - så en liten knuffeliknuff av Annie är ju som en fjärt i rymden i jämnförelse.

 

Det är FAKTISKT så att det känns trist att Rob Ford numera inte kommer att ställa upp i hösten borgmästarval. De har nämligen upptäckt en tumör i hans mage den här veckan & nu kommer hans bror Doug att ställa upp istället för honom. Doug verkar vara något mer sansad än Rob, så blir han vår nästa borgmästare gissar jag på att slapstick humorn kanska inte kommer att dugga så tätt som vad den gjort de senaste fyra åren... Jäklar alltså, jag kommer faktiskt att sakna den!

Vi tar en liten paus från flyttrapporterna & fokuserar lite på Baby C & vår nationaldag! När det gäller lilla ungen så har hän hängt med bra i flytten, allt ser helt fint ut. Låg risk för downs & ett starkt hjärta. Nästa vecka ska jag ta blodprov nummer två & sen blir det ytterligare ett till ultraljud om en månad eller så & efter det är väl tanken att vi ska kunna pusta ut lite mer. När det var avklarat stressade jag hem eftersom stackars Paul har en jobbpresentation idag & tja... mängden tid har varit något begränsad för honom när det gäller förberedelserna. Varje fredag håller nämligen någon på hans kontor ett föredrag om precis vad de vill & tanken är väl att sagda person ska sitta & pula med det här på sin fritid. Well, fritid har inte existerat de senaste två veckorna så igårkväll var paniken ett faktum - Paul hade liksom inte ens tänkt ut ett ämne. Vi landade tillslut på "Sveriges Nationaldag", så kanelsnäckor & rabarbersaft inhandlades på IKEA & sedan imorse har jag suttit & tåtat ihop en presentation om Sverige. Lite illa timing där med läkarbesöket, men jag hoppas & tror att vi fick ihop något vettigt. Sistaminutenpetet inkluderade att jag satt & panikletade länkar till presentationen. Däribland Sveriges nationalsång... LIPFEST. Happ, så nu måste jag ha något svenskt till middag känns det som - annars är det fara å färde att jag dör hemlängtansdöden!