MsBree

Visst ser det nästan ut som om jag har en kartong med påskägg?!

Paul plockade upp tre nya tjejer idag! Tre cream legbars, knappa året gamla - så himla fina!

Okay, jag känner mig inte helt tipp topp i nuläget. Sen Sisu dog har vi haft ytterligare en attack då en höna blev skadad, hörde Patty skrika i lördagsnatt & när jag rusade ut hittade jag henne alldeles förvirrad med en blodig kam, & jag har ingen som helst aning om hur i helsike djuret som gjorde det fick tag på henne. ALLT var låst & igenbommat & hon var ensam i det lilla hönshuset när det hände så det var ingen av de andra hönsen heller... Paul föreslog att vi skulle försöka fånga vad det nu än är i en fälla så i lördags åkte vi & köpte en bur som fångar djur levande så att man kan omlokalisera dem. Riggade upp dem med en bit bröd med jordnötssmör på & vad knatade jag ut till i söndags morse tror ni? Men så klart en skunk. Vilket inte är världens härligaste djur att ha sittandes i en bur i ens trädgård om vi säger så & helt klart inget som gick att stoppa in i bilen för att släppa ut ett par mil bort... Bara tokvägrade försöka släppa ut den själv, så Paul fick slowmotion vandra över till buren gömd bakom en filt som han sen draperade hela eländet med så att han kunde lyfta upp fällan & försiktigt bära ut den i den lilla gränden bakom vårt hus där han sen släpte ut skunken. Sen var det lugnt i måndags men nu ikväll var skunken tillbaka & försökte ta sig in till hönsen igen. Tack & lov kände jag lukten så jag sprang ut & sprayade den med vattenslangen tills den kröp ut under staketet - men all in all så känns det superjobbigt just nu. Älskar ju min lilla flock & jag blir skitstressad när det känns som om vi är under attack i princip non-stop. Har jättesvårt att slappna av & sova på nätterna utan ligger vaken alldeles för länge & LYSSNAR för att höra om det är något djävulskap på gång där ute. Sen hjälper det ju inte heller att två av mina vänner förlorat en massa av sina höns den senaste veckan heller, en av dem fick hela sin flock (10 stycken!) dödade... Paul har i alla fall lyckats bygga en automatisk dörr till hönshuset som öppnar & stänger med en timer, så det gör att jag känner mig lite mindre nojig & sen ska vi köpa flood lights med rörelsedetektor imorgon & rigga upp. Tänker att en strålkastare rakt i nyllet inte är det som skunkar & tvättbjörnar tycker allra mest om...

Hittade stackars Sisu helt söndersliten i trädgården imorse... Den enda kvällen sen den där attacken i juli som vi glömde att låsa om hönsen & tvättbjörnshelvetet slog till igen... Sisu var Tors absoluta favorithöna & det har inte gått en dag den här sommaren utan att han har stått & kramat henne åtminstone vid något tillfälle, så att förlora henne på det här sättet, samma vecka som min gammelmoster dog, tog helt sjukt hårt. Gick runt där i trädgården, storhulkandes, & plockade upp köttslamsor, dun & inälvor & det kändes i ärlighetens namn som om jag gick sönder lite inombords. Stackars lilla fina Sisu, att dö på ett så vidrigt sätt bara för att vi inte kom ihåg att stänga dörren... Kände mig så värdelös. När jag städat upp allt, så att Tor i alla fall skulle slippa se det, kollapsade jag totalt i en av våra trädgårdsstolar & ringde upp Liz & bara tokgrät. Liz, som är ungefär världens finast människa, dök upp 45 minuter senare & tog med oss till en liten naturreservat där vi tillbringade ett par timmar - kändes helt ärligt som om det var det som räddade mig från en total kollaps. Var väl inte världens härligaste sällskap, men på sätt & viss var det ännu ett lager balsam på själen. Det säger lite om ens vänskap, att det är OK att vara ett vrak ihop utan att känna någon press på att vara rolig eller smart...

 

& så satt vi där i solen på en liten äng & jag sa "Hey, kids - let me tell you about four leafed clovers!" & tittade vad jag hittade...

Nej idag var det ingen bra dag... hittade min fina Fan Girl död i sin nesting box imorse. Hon hade varit lite off de senaste dagarna, men som vanligt med höns så mörkar de så himla bra att jag inte hann bli jätteorolig. Det var mest så att jag reagerade på att hon inte längre var högst i rangordningen & att kanske att hon låg ner lite mycket, men samtidigt så har det varit varmt igen & då ligger de i regel ner för att reglera kroppstemperaturen... Så när jag inte såg henne när jag kom ut imorse blev jag absolut lite fundersam, men inte så där att jag sprang runt med andan i halsen. Men så öppnade jag dörrarna till hönshuset & så låg hon där - så fin fortfarande, men alldeles uppenbart död. Ringde till Paul på jobbet & bara grät - Fan Girl var verkligen min favorithöna & vi har tagit hand om henne genom ett antal mindre hälsokriser innan (hon var ofta egg bound för att hon alltid la så stora ägg) så jag kände ett extra stort ansvar för henne... Så det blev hönsbegravning nu på kvällen & det var bara så himla sorgligt. Tor stod & grät vid graven med en solros i handen & bara "But mamma, I want her to eat grass again like the other chickens - she loved grass!". Himla svårt att veta vad man ska säga, men vi pratade om att hennes "fire went out just like Queen Mary's" & det hjälpte lite & så avslutade vi dagen med att Tor fick tända ett tomtebloss till hennes minne. Att se sin lilla unge stå där med ett brinnande tomtebloss i skymningen med tårar på kinderna till minne av en höna - heart breaking. Samtidigt känner jag att Fan Girl, hennes relativt korta liv till trots gjorde otroligt mycket skillnad. För hade det inte varit för henne & hennes systrar så hade vi fortfarande ätit kycklig & köpt billiga ägg från burhöns. Nu stödjer vi inte längre den inustrin & det är till 100% deras förtjänst, ett rätt stort arv för en höna vi köpte för 76 kronor...

Alltså vilken rövnatt vi haft... Det började igårkväll med att jag satt uppe för länge, till efter midnatt & precis när jag skulle slita mig från datorn så drog världens liv igång ute i köket. Kattmatskålar & torrfoder som flög all världens väg & en helt vansinnig Digby som fått syn på en liten mus. Nu är det ju så där kul att ha en mus i huset i sig, men det blir ännu värre när man hamnar mitt i ett drama på liv & död med en mus som skriker & en katt som kastar runt den i luften & är helt bindgalen. Lång historia kort, musen smet in under pianot & eftersom det inte fanns mycket mer att göra i stunden gick jag & la mig. Men pga av värmen & en massa adrenalin i blodet gick det rätt kasst att sova, så jag sov väl typ en kvart i timmen fram till klockan fyra då helvetet brakade lös ute på gården. Har aldrig hört höns bli attackerade av ett rovdjur innan men det var väldigt tydligt & klart att det var precis det som hände... Så jag ruskade tag i Paul & bara "Något äter våra höns" & ni vet den där scenen i Ferdinand när han sätter sig på biet... Men precis så reagerade Paul. Han bara flög upp med världens vrål, halvnaken & vansinnig & inte helt vaken & brakade ned för trappen med sån fart att jag hann tänka "NEJ, nu bryter han nacken!". Men ner kom han i alla fall levande på något vis & sen sprang han runt som en skadeskjuten tjur & rev runt efter en ficklampa... Jag i min tur sprang ut i trädgården (i trosor & liten t-shirt, härlig outfit för mygg), grabbade tag i vattenslangen & slog på den på max samtidigt som jag sprang mot hönsinhägnaden skrikandes... Men ni hör ju, det var total kalabalik & ett mindre mirakel att ingen granne ringde polisen. Hann se ett djur som jag tror var en tvättbjörn springa mot mig bara för att vända i panik över mig & vattenslangen & försvinna bakom trädgårdsskjulet (där den troligtvis sen klättrade över staketet). Vid det här laget kom Paul ångandes med ficklampan & så började jakten på våra hönor. Fjädrar överallt & inte en enda höna i hönshuset, alltså den ångesten! Men en efter en hittade vi dem, tilltuffsade men vid liv... tills vi hade fem av sex. Letade & letade & letade medan myggen bet & tillslut sa Paul att det nog bara var att ge upp men jag kände att vi var tvugna att ge det lite till... & så hittade vi henne längst ned vid källartrappen, tryckandes vid källardörren. En så ledsen syn. Tvättbjörnen hade greppat tag kring nacken om henne så hon satt där, skakandes, med fjädrar spretandes åt alla håll & kanter & blödandes - men vid liv. Fanns liksom inte så där jättemycket att göra i stunden så vi stoppade om henne i en nesting box & där har hon suttit fram tills för någon timme sen, då hon la ett ägg & sen travade ut & drack samt åt. Som jag skrivit om tidigare är det svårt att få veterinärer att se backyard chickens, så vi försöker plåstra om & rengöra så gott vi kan på egen hand & se till så att hon har färskt vatten som vi ska försöka tillsätta lite antibiotika i om vi kan få tag på det i dag & så får vi bara hålla tummarna för att hon piggnar till. Men jag kan ju villigt erkänna att vi inte direkt är världens piggaste gäng här idag - hade jag varit tvungen att beskriva mig själv med ett ord så hade det varit lätt, ett vrak.  

Fick lite dåligt mammasamvete häromdagen när vi var hos en av Tors små kompisar & hens trädgård var helt full av roliga saker för små barn. En uppblåsbar pool, gunga, en stor batteridriven traktor som de kunde åka runt på, sandlåda, klättertorn med rutchkanor, ett litet leksakshus med spis & ett vattenbord med hur många leksaker som helst. Att jämnföra med vår trädgård som har ett gäng miniatyrstolar för små personer & that is it... Tröstade mig med att en av våra grannar inte heller har några barnsaker i sin trädgård men så gick jag över i förrgår & de hade skaffat världens klätterborg... Kände mig SÅ himla taskig mot Tor - för anledningen till att vi inte har en massa leksaker i vår trädgård är 100% mitt beslut. Känner att leksaker så som sandlådor så lätt stannar kvar långt efter att barnet vuxit ur dem & sen tycker jag dessutom att barnleksaker i de allra flesta fall är skitfula & missförstå mig rätt nu, det är inte som om vår trädgård är perfekt på något vis, men jag vill liksom inte lägga till ännu mer till den ständigt pågående kaoset! Då går jag hellre en kvart bort till lekplatsen & låter Tor leka av sig där. Men som sagt... kände mig som en rätt dålig mamma där ett tag. Tills jag såg honom i vår trädgård idag & den glädje han utstrålade:

Innan jag kör garden recap måste jag bara skriva om den jättehemska sak som hände i lördags. Morgonen startade nämligen med att Paul väckte mig & berättade att något, troligtvis en tvättbjörn, brytit sig in i Pauls mammas hönshus & dödat alla de nya hönsen. Alltså så himla sorgligt! Hon hade låst om dem för natten & allt men tvättbjörnen hade fått upp låset till äggboxen & sen lyft upp taket & dragit ut dem den vägen. Det allra sorgligaste var att en av dem först kom undan & i panik sprungit mot huset för att bli räddad - men blev upphunnen precis bredvid köksdörren & dödad där. Så det var det första Pauls mamma såg den morgonen, hennes stackars lilla höna liggandes död på tröskeln med ett sista litet perfekt ägg bredvid henne...

 

Har ju skrivit om det här med hönssorg innan & hur det känns lite... ja men nästan skämmigt att bli SÅ genuint ledsen för att en höna dött när man vet att nästan alla man känner äter höns rutinmässigt... men när man levt med höns nära inpå, i mitt fall två år & Pauls mammas fall tre veckor så blir det helt annorlunda. Man inser helt plötsligt hur sociala de är, hur roliga & påhittiga. Pauls mammas höns hade precis kommit till det där stadiet att de bestämt sig för att de helt enkelt skulle följa henne runt vart än hon gick i trädgården & har man någon gång haft en liten skrockade flock som snurrar runt ens fötter så gör sånt här JÄTTEONT. Snyft...

 

& sen var jag naturligtvis tvungen att berätta för Tor. Ville inte gå in på detaljerna för mycket men berättade i alla fall att något tagit alla grandmas höns. Först blev han alldeles tyst, hans lilla ansikte ihopskrynklat av sorg, sen kom en liten hand i min & ett litet ledset "Mamma, was it a  little monster with darkness inside that took them?" Alltså, var får barn allt ifrån?! Sa att det nog var en tvättbjörn men monsteridéen har fastnat i huvudet på honom så nu är det i princip vår nya familjeterm för tvättbjörn - little monsters with darkness inside...

Återigen, så svårt att komma till att skriva något när jag har massa skoluppgifter - men nu har jag ett grupparbete kvar + en större uppsats & sen har jag ledigt fram tills i höst. Ska i ärlighetens namn bli rätt skönt. Känner att det är lite kämpigt att hålla igång studierna när det är soligt ute & det finns hur mycket trädgårdsarbete som helst att ta itu med... Dessutom är ju Paul & jag typ bäst på att ta på oss knäppa projekt som lätt slukar hur mycket tid som helst. Som den här helgen... Pauls mamma fyllde år & eftersom hon flera gånger sagt att hon också vill ha höns bestämde vi oss för att överraska med ett gäng små tjejer. Känns perfekt så här på våren + att de behöver något som piggar upp dem. Sagt & gjort, medan jag pluggade i lördags åkte Tor & Paul iväg & köpte tre ISA-browns.

Jag ligger lite efter bloggmässigt, så jag tänker att jag får köra ett par "catching up" inlägg. Först ut - hönsen. Jag tror nämligen att vi har landat i ett beslut gällande hur vi ska hantera deras virus. Istället för att ta bort alla på en gång, så som vi blev rekommenderade av uppfödaren av våra ISAs (de röda hönsen), behåller vi dem alla åtminstone över våren & sommaren. I nuläget verkar alla friska & pigga, så jag känner att det hade varit helvidrigt att ta bort alla omgående. Naturligtvis kan vi ändra oss om vi märker att någon eller några inte mår bra, men i nuläget är de som sagt alla pigga så vi vill att de i alla fall ska få en sista fin sommar. Sen får vi se mot hösten hur det känns då. Har vi haft en eller ett par dödsfall eller hintar på att de mår dåligt så får nog alla somna in, inklusive min fina Fan Girl. Hur tungt det än är så är det sista jag vill är att de ska lida... Om det nu blir så att vi avlivar alla till hösten så tänker jag att vi i så fall hyr en stuga över ett veckoslut & åker bort & så har jag en person som kan komma in & fixa det medan vi är borta. Låter så himla hemskt att fly fältet så där, men jag såg hur ledsen Tor blev när Queen Mary dog & vill inte exponera honom mer än absolut nödvändigt... Usch så himla sorgligt & svårt det här känns, men som sagt - nu har de ju alla det här viruset så det är bara att acceptera & försöka ta ett så bra beslut för deras skull som möjligt samt försöka leva i nuet & glädja sig åt de små sakerna - så som att det till tjejernas stora förtjusning blev kring 0an idag!

Hej igen - måste bara börja med att tacka för all pepp. Det känns så fint att det inte bara är jag som bryr mig om höns!

 

& vad ska man säga annat än att det här verkligen inte var den start jag behövde på 2018, men nu är det ju bara att acceptera läget & försöka bestämma oss för hur vi ska tackla det hela. Har mailat uppfödaren för våra Cream Legbars (som jag är helt säker var de som bar på viruset) & väntar på svar från dem. Paul ringde även upp uppfödaren för våra ISA browns, alltså originalhönsen, & de beklagade så mycket men sa att de hade avlivat alla omgående om de var i våra skor. Väntar även på svar från ett gäng vänner, samt vänner till vänner, som är veterinärer för att få deras input men som det ser ut & KÄNNS just nu så kan vi inte avliva omgående utan tänker att vi åtminstone låter tjejerna få en sista fin sommar innan de får somna in till hösten. Blir helt lipig bara av att skriva det... Att avliva alla omgående känns helt fel - för de fem vi har ute i trädgården är sina vanliga glada jag förrutom att de klagar på kylan. Men samtidigt så såg jag såg hur mycket Queen Mary led de där sista få dagarna & vill inte utsätta resten av tjejerna för det. Så vi tänker att det är bättre att göra det snabbt & skonsamt medan de fortfarande är pigga & har ett bra liv.

 

När det gäller lilla Patty så hänger hon fortsatt med & verkade bättre idag, så vi har bestämt att vi håller henne inne över helgen tills det blir varmare & om hon fortfarande verkar OK då så sätter vi ut henne med resten av flocken igen. Men är hon hänging imorgon så är Paul hemma & tar henne till veterinären.

 

För att vara ärlig så är det lite överlevnadsprotokoll som pågår här hemma just nu. Mitt mantra för stunden är i princip "one foot in front of the other"... men tack & lov har jag en hemtenta som går över helgen så det gör att jag håller igång. En del av mig vill verkligen inget hellre än att dra täcket över huvudet & bara "nog med skit", men delen som inte kan släppa taget om det akademiska vinner & piskar upp mig på fötterna igen...

Jag är bara så otroligt ledsen! Veterinären som dödförklarade Queen Mary ringde mig idag & berättade att hon var helt full av tumörer. Hos höns innebär den här typen av tumörer att de fått ett virus - antingen Mareks eller Avian Leukosis. Han kunde inte säga med 100% vilken variant QM hade, men sa att det mest troligt var AL baserat på tumörernas tillväxt. Som han beskrev det så dog Queen Mary av "höns leukemi". Alltså... jag känner mig helt punkterad. Det här är andra året i rad som jag får börja året med en leukemidiagnos - jag orkar inte! Dessutom smittar det eftersom det är ett virus, så veterinären sa att vi kommer att uppleva förhöjd dödlighet i vår flock, att det inte finns något att göra åt det & att en fågel som ser sjuk ut i princip är dödsdömd. I nuläget har jag Patty isolerad på vårt gästrum... hon började se hängig ut igår... Ni som läser den här bloggen vet ju hur mycket jag älskar våra höns, så som ni kanske förstår så känns det här beskedet helt otroligt jobbigt. Ska försöka skriva igen imorgon så att ni får höra hur det går för Patty men om det blir lite tyst här igen ett tag så hoppas jag att ni förstår varför. Mår helt enkelt väldigt, väldigt dåligt just nu.

Det har smällt till & blivit skitkallt i typ hela Kanada. Just idag var faktiskt Ottawa världens kallaste huvudstad & i Alberta är det just nu kallare än på Mars. True story. Hääärligt! Här i Guelph var det -21 grader när vi vaknade imorse & det är så där festligt i ett hus som är 100 år gammalt & dessutom inte riktigt byggt enligt den standard som jag växte upp med. Säger bara TACK GODE GUD för att vi valde att spruta in isolering på vinden i slutet på november! Världens tråkigast utgift då, men nu sitter jag här & tokgottar mig åt att huset är 30% varmare än vad det hade varit utan isoleringen! Men nu har vi inte bara oss själva att tänka på utan vi har ju också hönsen & när vi insåg i söndags eftermiddag att natt-tempen skulle gå ner till -25, -27C den här veckan så var det ju bara att ta itu med projekt "panikrenovera ihop ett bättre hönshus". Vi har ju redan två väldigt trevliga små hönshus, varav det större är isolerat & fungerade super genom hela förra vintern, men så här låga temperaturer klarar de INTE. Så i princip hela juldagen slet Paul på inne i vårt trädgårdsskjul för att få ihop en liten vinterbonad stuga åt hönsen & precis innan kvicksilvret slog i botten kånkade vi över hela skaran i värmen. Eller värmen & värmen, temperature ligger kring nollan - men bra mycket varmare i alla fall!

Gårdagen var verkligen jättetung. Först all stress med att Queen Mary mådde dåligt & så försöka leka veterinär på det. Sen att se henne dö mitt framför ögonen på oss... Var med när vi avlivade min barndomskatt, men det här var något helt annorlunda. Även fast vår katt var i väldigt dåligt skick upplevde jag det ändå som om han somnade in & det var verkligen inte fallet igår... Fy så hemskt. Någonstans fanns väl ett litet hopp om att hon skulle kunna få en akut kalciuminjektion & på något vänster klara sig, men jag förstod redan när de sprang iväg med henne att det nog var helkört. Så beskedet från veterinären & det här jobbiga med att gråta över en höna... Mår ens katt dåligt har folk överlag mycket lättare att förstå har jag märkt, höns räknas inte på samma sätt, så även fastän veterinären var jättegullig kändes det dumt att stå där & gråta... Vilket i sig blev ytterligare ett jättejobbigt moment. 

 

& så Tor. När vi stod i lobbyn med vår tomma låda blev han helt orolig & började fråga vart Queen Mary var, "Mamma, no forget Queen Mary! Where is she? She come home to our house?!"... Kände mig så himla ställd över att behöva ta den konversationen precis just där & då - fortfarande gråtandes - men det gick ju inte att komma undan. Ville inte säga att hon somnat, det kändes som ett säkert sätt att få honom att bli rädd för att gå & lägga sig så jag drog på själva förklaringen & berättade istället att hon var så sjuk att hon inte kunde komma med oss hem. Vilket resulterade i att Tor förklarade att "But mamma, doctor makes her better. I go talk to doctor now!" Förklarade att det tyvärr inte gick & Tor la sig platt på golvet & grät, men sen hände det... Han slutar gråta, kommer upp nära, nära, & säger "Mamma, her fire went out?". Har ingen aning om vart det kom ifrån, men det kändes som en så perfekt summering. Gav honom en stor kram & sa "Yes honey, her fire went out, but it was such a pretty fire we'll always remember it & we can talk about her anytime you want". Min lilla fina unge... Fortfarande så liten men så klok ändå!

 

Så himla ledsen just nu, min fina Queen Mary dog just. Hon har varit lite småhängig hela helgen, så där att jag haft ögonen på henne men inte något som verkligen fått mig orolig. Bara att hon liksom inte varit med på de vanliga hönstokerierna. Men så imorse, efter att jag lämnat Tor på förskolan, kände jag att jag var tvungen att gå & titta till henne & då hittade jag henne liggandes på marken bakom vårt hönshus. Hon var helt uppburrad & reagerade inte nämnvärt när jag plockade upp henne - så då insåg jag att det verkligen inte alls stod bra till. Apatiska höns är liksom inte normen. Så jag panikdrog upp en jättestor rubbermaidlåda från källaren, riggade upp den i vårt gästrum & installerade henne i den. Fick henne att dricka lite & till & med äta lite mat - så jag hade ändå hopp om att jag skulle kunna få det att vända bara jag kunde värma upp henne lite. Men kring två-snåret när jag kollade till henne bar inte hennes ben längre & jag insåg att nu var det bara att försöka ta henne till en veterinär eller så var det helkört. Men som sagt... inga veterinärer vill se tamhöns, så i ren panik ringde jag min vän Liz, som jobbat som veterinär tidigare, & frågade om hon hade något uppslag. Hon föreslog att jag antingen skulle fortsätta behandlingen hemma eller ta in QM till universitetets akutmottagning för exotiska djur - med förhoppningen att de skulle ta emot henne. Ringde & de lovade att ta en titt så länge hon inte hade något resperatoriskt. Liz var snäll nog att köra Tor & mig dit & så fick vi checka in i väntrummet. Där vi väntade & väntade & väntade tills Queen Mary helt plötsligt började krampa & skrika. Sprang bort till receptionen & bara "snälla, snälla någon - hjälp henne!" & en sköterska fick eld i baken, ryckte tag i lådan & sprang iväg med henne... men det fanns inget att göra, hon var död när hon kom fram till veterinären. 

 

& jag vet att det "bara är en höna" & att folk land & rike runt just nu lassar upp lite mer kyckling på sina middagstallrikar & inte bryr sig ett dugg om en höna mer eller mindre dött idag, men ni vet... jag hade fött upp henne sen hon var en dag gammal... Hon kom när jag visslade, hon pratade med mig på sitt eget lilla bockbock språk, hängde jämt med mig i trädgården & det gör verkligen jätteont just nu, så pass att jag fulgrät när jag kom hem. Kommer att sakna min vackra QM så mycket. 

Herregud så stressad jag varit det senaste dygnet. Igår kring lunch gick jag ut för att ge hönsen deras afternoon snack & såg genast att Fan Girl inte mådde bra. Hon var helt uppburrad & såg ut som om hon försökte lägga ett ägg, bara att det inte kom något. Så jag tittade till henne en timme senare & hon kämpade fortfarande på. Inte bra. FG lägger nämligen alltid jättestora ägg (typ dubbelt så stora som alla andra) & det innebär att hon ligger i riskzonen för att bli "egg bound", alltså att ett ägg fastnar på vägen ut. Eftersom höns inte kan bajsa medan de lägger ett ägg är det här ett dödligt tillstånd, 48 timmar utan att ägget kommer ut & det är sayonara. Tick tock tick tock... Vid fem-snåret, när de andra hönsen fortfarande knallade runt helt glatt i trädgården, hade FG retirerat till sin nesting box & det var här jag började känna paniken flåsa i nacken. Min favorithöna får liksom inte gå & dö hon med det här året! Så här Paul kom hem vid halv sju möttes han av fru i blåa gummihandskar & en burk vaselin... låt oss dra en ridå över den scen som följde, men dessvärre förbättrade det inte FGs tillstånd så vi fick köra vidare på steg nummer två i min emergency plan. Så efter att vi fått Tor i säng kånkade vi in vår lilla sjukling & körde ner henne i vårt badkar. Varmt vatten gör nämligen så att de slappnar av & blir mjuka i musklerna = chans att ägget slinker ut. Alltså, mycket märkligt att sitta & bada en höna i mysbelysning... 

Men CHEEECKA!!!

Det är ju ett tag sen jag uppdaterade hur det går med våra baby chicks vilket har berott på att de inte gööör så himla mycket mellan de är ett par veckor gamla & fram tills de är en 17-18 veckor. Eller, det är klart att de gör saker men i den där mellanåldern var de helt enkelt inte så himla roliga. Dels var de inte längre de söta dunbollarna vi kom hem med i en liten låda & dels var de i ärlighetens namn rätt labila & otrevliga. Så pass att jag temporärt döpte en av dem till broth (buljong). Men nu börjar de bli så pass stora att det börjar hända grejer. Deras plymer har växt till sig rejält & så har kammen ändrat färg till rött. Dessutom har de börjat bli trevliga. Inte så som våra "gamla" tjejer, men de låter oss plocka upp dem & de försöker inte attackera en precis hela tiden. 

Jag vet inte riktigt vad som har flugit i Fan Girl, men hon har börjat rymma på morgonen så att hon kan lägga sina ägg ute i trädgården. Det här är både lite roligt & lite irriterande. Roligt för att det är så typiskt hönsigt - alltid egensinniga & lite knasiga. Irriterande för att det ju innebär ett himla massa letande som jag kanske inte alltid känner mig så pigg på. Ett tag var det blomkrukan med den stora citronella-pelargonen som gällde:

Vi har ju försökt få färdigt ett hönshus inne i vårt trädgårdsskjul i en halv evighet men att hitta tiden är liksom inte det lättaste... Så våra "baby chicks" har helt enkelt fått fortsätta bo inne på vårt gästrum way longer än vad vi hade planerat från början. Fram tills den här veckan har det ändå gått OK, men i helgen blev det supervarmt & jättefuktigt vilket förde med sig... ska vi säga "en viss odör". Hela vår övervåning luktade väldigt mycket höns helt enkelt. Kanske inte den härligaste lukten att krypa ner mellan lakanen till. Så igår fick jag nog & bara, "Paul, nu åker du & Tor & köper ett hönshus!" Så det gjorde de & sen (efter att Tor lagt sig) stod Paul & jag med ett gäng ficklampor ute i natten & byggde ihop det eftersom jag bara var tvungen att få UT DEM UR HUSET. Kring midnatt var vi klara & kunde installera vår lilla halvchockade trio.