MsBree

Det blev inte att klättra för mig ikväll, vilket suger även fast jag vet att jag valde rätt. Det som känns jobbigt nu är att jag såg hur besviken Rob blev när jag sa att jag inte tänkte följa med. Det var verkligen ett ögonblicksverk - ena stunden glad & studsig utanför mitt kontor, i nästa stund helt ledsen. Vad som verkligen känns hemskt är dock min reaktion på detta, för vad som flög upp i huvudet på mig var 'Jaha, du gör mig besviken så nu får du känna lite hur det känns själv!'. Vilket naturligtvis är helt hemskt, jag vet att han mår dåligt & det faktum att han ger upp sin tjänst här & åker tillbaka till Skottland kan ju på intet vis jämföras med att jag bangar en kväll på TCA. Kan det här vara någonslags mekanism som kickar in för att härda mig själv mot det faktum att han ska åka? Eller tillhör det bara kategorin 'jag SKULLE kunna tappa denna skålen/värdefulla provet/babyn i golvet' typen av tankar?