MsBree

Fram tills jag fyllde tio, elva red jag på fredagseftermiddagarna. Min favorithäst såg ut som Lillagubben & hette Helge & var lugn som en filbunke. Allt var bra. Så en dag när jag travade in på stallchefens kontor för att skriva upp mig över vilken häst jag skulle rida var listan redan fulltecknad, kvar fanns bara ett namn. Schalli. Schalli var vit, vit & vacker men med en själ mörk som den djupaste avgrund. Schalli hatade små barn intensivt. Vad han gjorde på en ridskola vet jag inte, jag misstänker att de satte de stöddigare ungarna på honom. Anyway, det fanns inget val & när jag åkte hem den kvällen var min fot blå & efter den dagen levde jag alltid i skräck för att det skulle hända igen. Ridlektionerna blev ett hemskt hinder som jag var tvungen att genomlida innan det blev helg & jag kunde titta på Disneyklubben, Fångarna på fortet med Gunde & Agneta, äta dill & gräslökschips & dricka coca-cola. Lite samma känsla har jag nu, mina balettlektioner ger mig samma lätta panikkänsla. En känsla av att jag måste kämpa mig igenom ännu en lektion innan November är över & med den min kurs. Baletten har ingen Schalli, baletten har bara mina fötter som vägrar synkronisera med mitt huvud. Jag lider för att jag vet att jag kan göra alla rörelser bra, bara inte i följd... eller åtminstone inte den följd som är tanken. Jag slutade rida, jag var tio, det var ok att ge upp. Jag är 25, då biter man ihop & går dit & tänker att man inte behöver vara så himla bra på allt. So, inga ursäkter - trots halsfluss & trots att mina balerinaskor är på vift efter helgens Halloweenfest ska jag gå. Ge upp, det gör man som liten.