MsBree

Si så där ett år & en handfull månader efter att jag fick min andra master så lyckades jag ju tillslut pallra mig iväg & hämta ut dipomet för min bedrift. Fast sedan blev det liksom inte så mkt mer, jag knölade bara ned det i en skrivbordslåda utan att checka hur det såg ut. Så idag, under en fas av extrem uttråkning, kom jag på att det låg där. Upp med kuvertet, kika på diplomet (faktiskt väldigt fint) samt läsa följebrevet. Mest är det hela konstruerat enligt principen att detta är ett fantastiskt universitet, oerhört högt ansett, att jag kan vara stolt över mig själv & blablabla. Ett stycke är dock lysande:

"Whatever choices you make in life, and wherever you go, I (the president of UofT, min anmärkning) ask only two things. First, please consider how you might give back to the broader community. A university education places you in a special position to influence others and to contribute to the betterment of your fellow citizens. ..."

Um, jag känner mig galet speciell. Min payback till samhället blir nog att hitta på en ondsint liten övning till morgondagens labb... Japp, det får det bli! Har jag riktigt tur tycker ett par studenter så illa om den att de INSER att de inte hör hemma på universitetet & gör något vettigare av sitt liv. Det ska jag fira med ett litet glas vin i kväll, att göra något vettigt av sitt liv. För man får faktiskt fira med lite vin på en onsdag om man är doktorand - det är ibland enda sättet att få en att känna att det man gör faktiskt är just vettigt. :)