MsBree

Så jag tränar på universitetets stora träningsanläggning AC en tre-fyra gånger i veckan. Det har blivit så att jag bara går på klasser som en viss man också tar. Har ingen aning om vad han heter eller vad han har för bakgrund, men har har ett sånt oerhört driv att han peppar mig mer än alla instruktörer sammanlagt. Ser jag honom på en klass, ja då vet jag att den är bra nog. Att det inte är något mes - det tas i från tårna. Mannen i fråga är i 50 årsåldern, i min längd, bär alltid svart & är flintskallig - så detta är inget crush annat ur ett rent träningsmässigt perspektiv. :) I vilket fall, jag har tjatat på om honom här hemma de senaste månaderna. Ibland glatt för att han pushat instruktören att köra oss mer slut, ibland för att jag hatar att han orkar mer än mig. Paul har skrattat & sagt att jag borde gå fram till honom & säga att han inspirerar mig, men det har känts alldeles för konstigt. Lite som om jag stalkar honom... Idag - efter mitt boxpass - var jag precis påväg att gå då jag hör en röst bakom mig säga "You didn't show up yesterday". Vänder mig om & där står han. "No, I was resting my knees" sa jag lite förvånat. "No excuse" kom svaret "You need to stuck to it, see you next week".

Det är kanske lite smågalet - men jag blev så himla glad. Det var en diskussion mellan jämnlikar, han räknar mig som lika dedikerad & det är jäklar i mig så inspirerande att jag känner mig starkast i hela världen!