MsBree

var det ja. Kom idag fram till att... jag måste flytta tillbaka till Sverige. Inte nu på stört alltså, troligtvis inte för alltid heller - men jag måste snart få ett par år i Sverige. Så är det bara. För idag, när jag lyssnade på sommar i P3 så spelade någon mer eller mindre poänglös gubbe "Den blomstertid nu kommer". Kände hur hela ansiktet bara drog ihop sig. Började gråta med en gång. Stora hulk, med röda fläckar på halsen typen av gråt. Sån där gråt att jag var tvungen att sätta mig i trappen som jag var påväg uppför & bara gråta ut min saknad.

Jag behöver Sverige. Bokskogen i Skåne på hösten, med ett gyllengult marktäcke enbart avbrutet av knallgröna utropsteckan i form av ormbunkar. Flaggorna över Stockholmsstad. Plocka blåklint & prästkrage & pipa när jag får "humlespott" på fingrarna. Lukta på pappas jaktkläder som doftar fukt, skog, mossa, tall, hund & rök. Gräva upp färskpotatis som om det vore en skatt, ni vet - peta runt överallt så att ALL potatis verkligen kommit upp. Fiska i den nytjärade ekan i Ringelviken, fastän jag knappt kan se flötet för allt solglitter. Gå på snö som är så ren & torr att den knarrar så högt att det känns overkligt. Stjärnhimmel mot nattsvart bakgrund, oförstörd av smogg eller stadsljus.

Herregud vad man kan sakna & älska ett koncept, för jag antar att det egentligen är det enda ett land är... Men jag kan i alla fall förstå att man går ut i krig för sitt land - det sitter i blodet, i märgen, i ens väsen.