MsBree

Jag minns när jag jobbade på min master i Lund, hur roligt jag tyckte att det var - den energin jag kände för det jag gjorde. Den gnistan har aldrig infunnit sig här i Toronto. Istället har det varit en enda lång känslomässig tortyr för att vara helt ärlig. Jag har hållit god min, fått A:n i betyg, försvarat en till master & längtat iväg till alla PhD-konferenser för att få en två veckor eller så där jag återigen känt glädje inför geologin. Idag är de ögonblicken av glädje långt borta & jag känner hur jag bågnar lite... hur jag brytit ihop & gått sönder totalt om det inte hade varit för allt annat fint jag har i livet. Samt för det faktum att jag mått dåligt över det här så länge att jag faktiskt inte riktigt bryr mig längre. Lite, jaha, men kör på då - var så jävliga ni vill, det kan ju gärna inte bli mycket värre. Det är en mycket sorglig känsla, nu när jag lagt ner så mycket tid på det här. Samtidigt... om allt brister... ja då blir det ju till att uppfinna mig själv lite igen & det hade ju varit spännande på sitt sätt. Skrämmande men spännande & görbart. För en sak har jag lärt mig genom åren, så länge det inte rör sig om sjukdomar & olyckor så är ens problem faktiskt inte på liv & död. De kan KÄNNAS oövervinnerliga i stunden, men så fort man tagit ett beslut om att gå i någon riktning så brukar pusselbitarna falla på plats. Det är lite där jag är nu - i ett vägskäl.