MsBree

På vift i Toronto...

I want to come with you...

Fy så ont i hjärtat det gör när liten inser att vi ska åka på morgonen & INTE VILL! När han står & piper vid ens fötter, "trillar omkull" så att man ska klia magen, sätter av i tokspurter så att man ska skratta & sedan jaga honom. När han kryper nära, nära, så fort man sätter sig någonstanns... Paul såg halvt gråtfärdig ut när Mumin parkerade sig i hans jacka den här morgonen & jag kände mig ungefär lika usel jag med. Att vara ifrån vår lilla fluff mer än tio timmar på raken känns bara inte rätt.

Blir att köpa lott ikväll, måste vinna stort så att vi kan vara hemma med Mumin på heltid.

Den stora frågan är ju dock angående katters tidsperspektiv. Förstår de verkligen hur länge de blir lämnade, eller känner de bara av husse och mattes dåliga samvete och spelar på det?

Det här är hur Mammut fungerar: sova, sova, sova, sova - OH NU ÅKER DOM = VAKNA!



Så varje gång man sätter på skorna så är han ute i hallen, kutar runt en & vill gosa. Jäklar vad det drar i hjärtesträngarna. Om det nu beror på att han är helt manipulativ vet jag inte... men om det är så så fungerar det i alla fall!

Klart katten är manipulativ, det är trots allt en katt. Iris kan nosa sig till mitt dåliga samvete!

Um, jag vill ju tänka att han bara är världens sötaste kisse - helt utan baktankar... fast du har rätt, han har oss virade kring sin fluffiga lilla tass.