MsBree

Jag ÄLSKAR ju traditioner, det måste man som Svensk. Allt har gjorts på ett sätt tidigare & då håller man fast i sin gamla vän & känner sig lite tryggare. Traditioner gör mig gjad, får mig att känna mig ombonad & hemma. Men när det kommer till bröllopet känner jag inte riktigt samma sak. Saker SKA tydligen göras på ett visst sätt "för att det är tradition", men jag som varit på ett bröllop i mitt vuxna liv kan inte riktigt relatera till det. Varför var det tradition nu igen att ha vit fluffklänning, blommor i handen & trerättersmiddag? Så jag läser på lite. Den vita klänningen marknadsfördes in i bröllopssvängen på 1920-talet. Blommor i handen började vi men en så där 20 år tidigare, innan dess höll man i en näsduk (i fall att man blev för rörd antar jag, vettigt) eller en psalmbok (för stöd?). Inte förrän på 1950-talet började man ha catering & större mål. Innan dess lagade kvinnorna i familjen maten på egen hand. Det här med att allt ska vara personligt - servetterna sydda av gammelmormors gamla lakan med sparade monogram, färgtemat inspirerat av färgen på himmelen när frieriet ägde rum, tårtan fylld med hallon för att det var den första gemensamma efterrätten - det är något som dök upp på 70-talet. Att bröllopen sen växte ÄNNU större, ja det kan vi tacka Diana & Charles för & vi vet ju hur bra det gick för dem. Så jag känner att vi kanske inte behöver följa alla de här hittepåtraditionerna som Don Draper & co lyckades få igenom för något halvsekel sedan. Det kanske är läge att för en gångs skull dra ifrån ett par traditioner, inte bara bygga på med fler & fler!