MsBree

Njehepp... det här var ju ett annorlunda kommittee-möte helt klart. Min ena handledare gick inte in för att försöka få mig att känna mig så liten som han bara kan. Oki, han var ju inte idel solsken heller, men det är han aldrig, så jag kom ut från konferensrummet & kände mig lite vilsen. Var var den där stora bollen av gråt som brukar sitta i mitt bröst? Var var den där känslan av att jag vill åka ut till flygplatsen & bara åka hem till mamma på direkten? Så nu sitter jag här & försöker förhålla mig till den väldigt underliga känslan av att känna mig som en normalbegåvad person & inte världens dummaste...

Det går sådär... jag tror att jag befinner mig i någon slags chock & det är nästan så att jag lyckas inbilla mig att det egentligen inte hände - att mötet var lika jobbigt som det brukar vara, bara det att jag förträngt det. Fast så tittar jag ner på min lilla utvärderingslapp där det står att min utveckling är väldigt tillfredsställande... så jag antar att jag äntligen lärt mig tillräckligt mycket statistik så att min handledare inte längre kan slå mig ner i skorna & ut på andra sidan sulan.