Underbara lilla Sancerre!
I fall att någon tänkt ta sig till Sancerre någon gång så kan jag informera att stället är PYTTELITET - vi snackar en huvudgata med väldigt gamla stenhus, fönsterluckor, pelargoner & något enstaka bageri. Det är inget ställe där det egentligen händer saker... men det är så himla sött att det inte spelar någon roll! En viktig sak har vi också lärt oss här... de praktiserar inte siesta, men allt är typ stängt innan klockan sju på kvällen, för innan dess äter restaurangpersonalen själva middag på restaurangen. Ny där! Efter att vi blivit utschasade från två restauranger knatade vi tillbaka till hotellträdgården & hängde med ett par höns...
några zebrafinkar & annat flygande, pipande ludd...
samt världens gosigaste labrador vid namn Elliot (KÄRLEK! Oj oj oj vad vi blev vänner!) i en halvtimme eller så innan det kändes som mer acceptabel middagstid. Knatade upp till "down town" & hittade ungefär den sötaste restaurang jag någonsin varit på.
De pratade bara franska där, så beställningsproceduren var lite underhållande. Kockan var en frodig äldre kvinna som helt enkelt körde charader på maträtter så som "gazpacho" & någon typ av kött som tydligen kallades för "Sweetbread". Jag gissade på något inälvsaktigt & efter lite googlande kom vi fram till att det inte var något som någon av oss var så där jätteintresserade av. Jag körde därför på en förrätt bestående av sardiner & tomater medan Paul körde på tomatsoppa. Sniglar fanns inte på menyn, bara överallt kring oss - men våra hyresvärdar i Toronto har dock talat om för mig att jag måste äta sniglar när vi är här, så jag får försöka hitta en restaurang som har det på menyn någon annan kväll!
Till huvudrätt blev det perfekt tillagad lax för mig medan Paul fick in en av de största köttstycken jag någonsin sett. Flintastek, fast för en person. Jag kände mig nöjd med min lilla fiskbit, Pauls köttbit var så stor att det liksom kändes halv död ko varning... Vet inte om det bara är jag, men det känns som om det finns en gräns mellan en trevlig bit kött & att det bara blir lite bissart & småäckligt... Den gränsen korsade Pauls middag för mig, men han var lycklig så kanske att det är en kvinna/man grej?
Anyway, till det hela blev det naturligtvis ett lokalt vin - det var ju faktiskt lite därför vi åkte hit trots allt! Faktum är att vinägaren själv kom & hälsade på oss - måste, måste, försöka lokalisera själva vingården imorgon för det var en av de bästa vin jag någonsin druckit! Ser ni någonsin denna flaska & gillar torra vita viner, KÖP KÖP!
Kommentarer
Trackback
