MsBree

Så... jag flippade ur lite idag. Klänningen har liksom hängt som ett moln över mig sen i måndags & jag har gått runt & känt två saker. Dels att det inte alls kändes så där "Ida-klänning" när jag satte på mig den & dels "Men skärpning nu Ida, det är en KLÄNNING - get over it". Lite konflikt med andra ord. Igår bestämde jag mig ju för att bara köra på den, men så var vi & dansade idag & vår danslärare sa något i stil med "85% of the time, it is the womans fault if the man steps on her feet". Han menade naturligtvis att det beror på att kvinnan inte håller sin dansram, men jag såg helt plötsligt bara framför mig hur det kommer att vara att dansa i "min klänning". Det går inte... Paul kommer att trampa på den, jag kommer att trampa på den. Varenda kotte kommer att trampa på den & jag kommer att ryckas än hit än dit & sluta upp med en klänning som kommer att se helt Game of Thrones gyttjig ut. Jag panikade. Vi klev ut från dansskolan & jag bara "Paul, klänningen är inte längre min klänning - nu åker vi till Davids Bridal & hittar en annan!". Paul tittade ut på eländet på gatan, snöslasket, det massiva snöfallet, slirande bilar... sen tittade han på mig & så körde vi 30 minuter på motorvägen till DB. Jag tror jag har fått världens snällaste blivande man. Klev in på affären, provade först den här klänningen - dog lite & tänkte att JCrew klänningen trots allt dög, provade två & tre till & kände att den absolut dög, provade en sista & jag hade min klänning. Det var verkligen som handen i handsken. Den satt så perfekt att min konsult såg över hela mig & konstaterade att jag inte kommer att behöva ändra något om jag håller den här storleken. Den kostade lite (läs rätt mycket) över vad JCrew klänningen kostade (men mindre än vad en Greta gått på) - men det får det vara värt för det blir inte så mycket mer Ida-klänning än så här känner jag!

 

Allt som allt tog det hela en kvart - sen var vi ute ur affären, jag med tidernas största leende. Det känns SÅ mycket bättre nu & ja, om någon undrar - Paul såg den också. Men jag hade i ärlighetens namn redan visat honom den föregående klänningen också, så det kändes inte så big deal. Jag menar, jag delar ju allt med honom - så att hålla på & mygla med den här biten också var något jag helt enkelt inte fixade. Inte så traditionerligt kanske, men jag tror inte direkt att vårt äktenskap kommer att stå & falla med "klänningsöverrasknings momentet". :)