Katter & barn...
Jag minns någon gång 2003, 2004... jag & mitt ex skulle flytta ihop & var & tittade på den studenttrea jag köat mig till. Lägenhetens innehavare var där & tog emot - pappa, mamma & en liten unge på mindre än ett år. Pappan förklarade att "Jo vi har trivts, men nu är det läge att skaffa något större - när man har familj & så". Sen fortsatte han något i stil med "Men för ett ungt par är det perfekt... men vänta bara tills ni får barn, oj oj, då blir det andra puckar!!! För ni har inte barn va?". Mitt ex skakade på huvudet & sa "Nej, men vi har katt"... Alltså... jag ryser fortfarande lite när jag tänker på hur platt den där meningen föll den morgonen & hur kvinnan, som fram tills dess inte sagt ett ord, reste sig upp med babyn i famnen & sa "EN KATT ÄR INTE SAMMA SAK SOM ETT BARN!". Sen stängde hon in sig i sovrummet.
Nu vet jag ju inte exakt vad som fick henne att bli så upprörd, men jag har liksom tänkt mig att det berodde på att hon blev förolämpad av det faktum att vi råkade jämnföra de två en aning. En totalt kravlös individ som springer vind för våg & kan jaga sin egen mat, mot en baby som kräver 100% av ens uppmärksamhet & engagemang.
Igårkväll... igårkväll kände jag att mitt ex faktiskt inte var ute & cyklade alldeles. Paul & jag hade precis gått & lagt oss när Digby började kräkas på golvet. Något helt otroligt mycket. Paul hojtar till, katten blir rädd, börjar springa, halkar i kräket & resten kan ni ju liksom föreställa er. Kattkräk överallt (väggar, möbler, golv) & nedkräkt superolycklig katt som vi fick bära in i duschen för schamponering. Sen, chockskadad, nedkyld, liten katt i handduk som vi fick frotera torr under täcket. Jag tycker inte att det är helt fel att säga att Mammut & Digby är våra små barn - våra två små luddiga barn som aldrig kommer att flytta hemifrån.
Kommentarer
Svar:
Självklart tror jag att kärleken till ett eget barn kommer att vara mycket starkare än till i princip vad som helst annat - men det gör ju inte att kärleken till annat blir mindre! Tycker att det är så ledsamt när man hör folk säga "vänta tills ni får barn, då kommer ni inte att bry er om katterna längre"... Eh, jaha... så man har fått barn & då blir allt annat sekundärt? För om jag ska sluta älska Paul, farmor & lillebror för att jag fått barn - då vette tusan om jag vill! Så jag får väl helt enkelt tänka att det inte kommer att bli så, om vi nu får barn någon dag.
Sen så är ju katter rätt mycket jobb - om man är en sån person som faktiskt ser dem som familjemedlemmar. Jag menar, Paul & jag daltar något enormt med Mumin & Digby - men det är ju för att de är med oss i allt, inte någon ladugårdskatt som vi matar om andan faller på.
Ida
Svar:
Precis - en katt kan betyda väldigt mycket jobb & beroende på katt så kan det visst vara så att man drar paralleller till ett barn. Nattvak för dig när det gällde Iris & många TIDIGA mornar när det kommer till oss & Mammut. En annan sån sak som Paul & jag skrattat åt & sagt "ja, men då är vi förberedda på barn i alla fall" - vi åker ju rätt mycket bil med katterna & reser alltid med en bilkattlåda i baksätet, plus plastpåsar så att man kan plocka undan & våtservetter. Lite blöja-barn prep känner jag! :)
Tror att folk som blir förolämpade av liknelsen helt enkelt inte har haft husdjur som de varit väldigt nära. Men det är min lilla barnlösa teori!
Ida
Svar:
Mager nötkärna! Ja det är vår fina Wilma! Åh, nu saknar jag henne jättemycket - du får ge henne en stor kram från mig!
Ida
Trackback
