MsBree

Ångesten alltså... ångesten. Jag springer runt helt paniskt i stugan & vräker ner maten i våra kylbaggar, kastar ihop våra kläder (Paul tog bilderna medan jag gjorde detta - var så stressad att jag inte ens såg det). Hela tiden går olika katastrofscenarion genom mitt huvud. Andnöd. Hjärtsvikt. Utslagna njurar. Men typ allt sånt man sett på djursjukhuset som slutar med "Dessvärre så orsakade ormbettet hjärtsvikt & Bobo´s kropp orkade inte med belastningen. Bobo´s ägare hade inte (idiot) försäkrat Bobo". In med alla prylar i bilen & så gasen i botten för att komma åtminstone till signalområde så att vi kunde ringa en jourveterinär. Stugan ligger ju ute i ingenstans & klockan 4 på en lördag var allt stängt förutom just jourerna. Fick tillslut tag på en dam som förklarade att det var bäst att köra raka vägen till Toronto (>2h) men att det inte var akut om han var i någorlunda vanligt skick när vi kom fram - skulle han dö så var det liksom att vänta inom en mindre tidsram. Tack gode gud i himlen så kunde vi rulla in i stan med en relativt pigg liten Digby i mitt knä - så nu blir det till att vänta ut natten & ta in honom för kontroll i morgon. Min kära lilla apa... fy sjutton så rädd du gjorde mig idag!