Det bästa mor hade satte hon på bordet...
Igår var det förresten en stor dag i vårt hem - för igår var det 1 år sedan vi hämtade hem Digby! Jag kan liksom inte förstå att det redan gått ett helt år sen lilla ulltotten kom in i vårt liv. Det har gått så snabbt samtidigt som det känns som en evighet, Digby är ju en självklar del av vår familj & jag kan liksom inte tänka mig ett liv utan honom.
Faktum är att Digby var det allra jobbigaste när jag fortfarande trodde att jag skulle stanna i Sverige ett par månader efter bröllopet. Att Paul skulle glömma bort mig var liksom ingen risk & Mammut är så kär i Paul att han lätt klarat sig utan mig. Men Digbybo?! Neeeej... tanken på att vara ifrån honom gjorde faktiskt fysiskt ont. Jag vet att det är en katt vi pratar om här... men han är ju min lilla baby & då kan jag inte vara ifrån honom. Det säger liksom sig själv. Så fastän jag varit hemma lite mer än en månad nu blir jag ändå helt lycklig varje gång jag tittar in i de där blå ögonen - för att jag faktiskt har fått spendera varje dag tillsammans med honom & inte befunnit mig ett världshav bort!
Kommentarer
Postat av: Tyra
Känner så igen mig! Hade aldrig flyttat om jag var tvungen att lämna min hund!
Svar:
Ida
Postat av: fellforbooks.blogg.se
Så söt katt! Jag skulle aldrig kunna lämna mina husdjur.
Svar:
Ida
Postat av: essy
gud så fin katt! är det en ragdoll? kram
Svar:
Ida
Postat av: Åsa
Det är helt underbart att få följa de små missarna! Hade du inte kunnat teckna serier baserat på deras upptåg?
Svar:
Ida
Postat av: Linnéa Alpsten
Åh så söt! :D
Svar:
Ida
Trackback