MsBree

Mitt i natten drog världens åskoväder in över Guelph. Stormarna här i Kanada är verkligen helt galna jämnfört med vad jag upplevt i Sverige, men det här var lite värre än vanligt. Hela huset var liksom konstant vitt pga alla blixtar. Jag till komatos Paul "Älskling, vi har åskledare eller hur?!"... mummel, mummel tillbaka & tillslut något jag kunde tyda "No, but trees are higher". Alltså... saker som inte är standard på kanadensiska hus fortsätter förvåna!

 

I alla fall, kom mitt i allt på att alla fönster på övervåningen var öppna för att vädra ut målarfärgsdoften & är det något jag vuxit upp med så är att det att fönster MÅSTE stängas om det så mycket som mullrar lite i fjärran. Så jag upp från luftmadrassen & ut i vardagsrummet - där två små vita skuggor genast lösgjorde sig från ett hörn. Digby & Mumin, som för första gången faktiskt var åskrädda. Hela vägen upp för trappen & runt bland alla rummen hade jag en katt precis vid var fot - som två små luddiga, mycket ängsliga, tofflor. När jag skulle gå ner tog det dock tvärstopp för Mammut, han blev så rädd att han bara stannade upp & pep. Så jag fick skopa upp honom & sen gå sakta nedför trappen så att Digby skulle kunna leka ensam toffel ner till hallen. Där blixten typ slog ner på trappen eller något - dånet var helt vansinnigt & allt blev så där vitt som när aliens kommer & plockar upp en på TV. Digby självplacerade sig i princip i min famn. Så jag fick kånka in två små troll i sovrummet & skyffla ner dem under täcket där de sedan båda bestämde sig för att min mage var bästa sovplatsen. Så där skönt... men det kändes som en sån där klockren stund av uppoffran för att de skulle få lite ro.