MsBree

Vi gick ju på ett gäng föräldraklasser & sista gången vi sågs samlade Paul in allas mail-adresser så att vi kan uppdatera varandra på hur det gått. Av de sex par som deltog hade fyra BF i januari & så var det jag & en till tjej med datumen den 29e & den 30e november. I morse väckte Paul mig med ett glatt "Just got an email, Megs had a baby boy last Monday!". Mitt spontana svar kan ha varit "That bitch"... Alltså, jag inser att det är en reaktion så ogin att det förtjänar någon form av pris - men det kändes så orättvist att hon är fri så här jäkla tidigt medan jag fortfarande sitter fast i detta ebarmeliga tillstånd. Speciellt som hon var beräknad efter mig OCH 80% av alla förstföderskor går över tiden... så hon åt liksom upp den lilla chans jag kände att jag hade på att inte få en decemberbaby. Klart att jag också är glad för att allt gick bra för dem, men självömket jag samtidigt känner... Jag inser ju rent intellektuellt att vi är otroligt lyckligt lottade som får vänta på ett litet barn - men det här med att vara gravid, jäklar vad det får mig att känna mig som ett offer vissa dagar. Kommer på mig själv med att bli avundsjuk på alla som kan röra sig normat eller som tappar något på golvet & kan böja sig ner utan att känna sig som Houdini måste ha gjort i sluttampen av sitt liv.

 

Dags att börja googla husmorskurer för att driva ut ättelägget så att jag kan återgå till ett gladare, mindre bittert, jag!