Denna oro...
I början är det ju inte speciellt mycket med små kottar, men den senaste veckan känns det som om Tor blivit lite mer som en "riktig person". Ögonkontakten finns där & han ler med hela sitt lilla ansikte:
En stor sak som har hänt är också att han kan se sin mobil & gosedjur - vilket gör att jag kan lägga honom i sängen & fixa lite saker kring huset så länge mobilen bara blir uppdragen med jämna mellanrum.
Gör mitt liv så mycket enklare! Igår fick jag till exempel tid att ta min första dusch fastän Paul inte var hemma. Visserligen en dusch snabbare än vad jag duschade i de apvidriga duschrummen på skolgympan, men ändå - en dusch! Det hade jag fått för mig var någon som liksom bara inte hände i småbarnsmammans värld - så tillvida en inte är OK med att ungen skriker. Vilket jag inte är... sedan Tors andningsuppehåll fixar jag bara inte att han ligger & är ledsen själv. Säger inte att jag var helt blasé när det kom till ledset knytte innan den där incidenten, men beskyddarinstikten slog till på någon slags supernovaväxel efter den dagen. Vilket ställer till det lite får jag lov att erkänna... För spjälsängen känns för långt bort från oss (en meter från sängkanten) samtidigt som tanken på att samsova gör mig kallsvettig. Vilket lämnar mig rätt alternativlös när det gäller att komma på ett fix för att mota SIDS-ångesten i grind... Men jag antar att det är så här det är att vara någons mamma - så det är väl bara att hålla tummarna, bita ihop & försöka rida ut marorna under Tors första år & sen börja oroa mig för något annat.
Kommentarer
Postat av: Målvaktsmamman
....och sen något annnat....och sen något annat....men så värt det:) Och jag är med dig, mina barn har heller aldrig behövt ligga och skrika för sig själv, vem hade liksom velat göra det? Kram till er och fina Tor!
Svar:
Ida
Postat av: Natalie
Jag har lyckats lägga ned lille Loke i korgen stundvis (igår hela två timmar!) och på så vis hunnit både duscha, röja kök och vika tvätt. Woho vilket liv! ;)
Svar:
Ida
Trackback
