MsBree

Helt galet, idag är Tor en månad gammal! Jag hoppades på att jag skulle ha min journal från sjukhuset vid det här laget, men dessvärre är så inte fallet. Det till trots, jag tänker att jag skriver ner min förlossningshistoria nu medan det hela ändå är i färskt minne. Även om det innebär att jag kanske inte kommer ihåg allt utan journalen som stöd, har lite luddig tidsuppfattning i vissa skeden. Anyway, så här gick det till...

 

2 december - Tisdag: Vi hade barnmorsketid & jag hoppades få höra något i stil med "Oj, du är ju öppen 5 cm!" men fick istället ett "Jaaa... Det ser ju ut precis som förra gången, 1 cm & livmodertappen är reducerad med cirka 25%." Inte bra baby-nyheter med andra ord. Orken när vi knatade ut från deras kontor var väl inte direkt på topp. Jag kände mig bara skitstor, skittrött & skitsur. Paul lyckades i alla fall locka ut mig på en promenad den där eftermiddagen & efter ett litet tag kändes det bra att vara ute & röra på mig - det blev en 90 minuters vända & det kände jag mig himla nöjd med. Ännu bättre, i princip så hann jag bara sätt foten innanför tröskeln på huset innan första värken kom! Under kvällen & natten kom de med 5-8 minuters mellanrum, de försvann inte när jag duschade & de var starka nog att jag inte kunde prata igenom dem eller knata runt som vanligt. Lovande!

 

3 december - Onsdag: På morgonkvisten, så där vid 5-6 snåret, avtog värkarna för att försvinna helt. Så där låg jag & stirrade ut i mörkret & kände mig lagom förvirrad. Vad var det här egentligen? Paul stannade hemma från jobbet, vi fick extra barnmorsketid & åkte in för kontroll. 1 cm & en lika sur livmodertapp, Mitra förklarade även att Tor låg på -2, dvs 2 cm högre än vart hon ville se honom. Fick lite pepptalk & blev ordinerade tre timmars promenad per dag... Total depp i bilen på vägen hem. Väl hemma stökade jag runt & försökte låtsas som om livet inte var så pest i alla fall, men när Paul frågade om vi skulle åka & se Mocking Jay på bio hakade jag glatt på - vad som bara jag fick tänka på annat ett litet tag! Fast fem minuter in i filmen kom värkarna tillbaka... Lika starka som tidigare & resten av filmen blev ett litet helvete. Så här i efterhand kan jag ju ifrågasätta lite varför jag satt kvar genom hela alltet, men där & då kändes det på något sätt viktigt att se klart filmen & inte låta värkarna påverka mig. Vi hade ju betalt för biljetten & mycket nytta gårdagens värkar gjort så här skulle tigas & lidas! På vägen ut led jag så mycket att jag gick dubbelvikt, så gott det nu gick med kaggen, & folk gick liksom i panik-krokar runt mig eftersom ingen väl direkt kände sig sugen på att bli indragen i en oplanerad bioförlossning. Väl hemma kaprade jag i mig maxdosen smärstillande som jag fick äta & bröt ihop lite när det inte kändes någon skillnad alls.

 

4 december - Torsdag: Ännu en vaknatt... Började gråta vid femtiden på morgonen i ren desperation - hur kunde det göra så ont utan någon baby?! Smärtan i sig kunde jag väl ta, men när inget hände för att indikera att förlossningen verkligen startat den här gången... nej allt blev bara JÄTTEJOBBIGT. Paul ringde & pratade med barnmorskorna & ett nytt ord gjorde entré i mitt liv - prodromal labour. Det finns inget positivt att säga om detta, prodromal labour är tortyr för psyket. Den torsdagen var en allt igenom värdelös dag i mitt liv & när värkarna startade upp igen den kvällen kände jag mig bara trött in i själen. Den här gången tickade de dock på lite tätare, så efter midnatt var vi uppe i 1 minut långa värkar, med 5 minuter i mellan - dvs, dags att ringa barnmorskan.

 

5 december - Fredag: Vid 1-tiden på natten svängde Mitra in på vår garageuppfart & kom in & kollade hur allt såg ut. Fortfarande 1 cm öppen, men ingen livmodertapp! Äntligen hade alla värkar gett lite resultat & jag var så lättad att jag nästan började gråta. Mitra bad mig sova & ringa Elisabeth för kontroll på morgonen i fall att saker & ting inte skulle börja gå jättesnabbt. Kände mig himla uppåt, även fast det var omöjligt att sova (gjorde för ont att ligga ned), & tillbringade resten av natten på min yogaboll. Vid nio-tiden knackade Elisabeth på dörren & konstaterade att jag nu var öppen 2-3 cm. Tjo & tjim! Värkarna tickade på något sådär & när Elisabeth kom tillbaka efter lunch var jag öppen 4 cm - dvs "in active labour" & hon parkerade sig i huset i väntan på baby. Bara det då att värkarna inte kom tätare... De segade på, men vid fem på kvällen var jag fortfarande bara på 4 cm & Elisabeth förklarade att saker & ting gick för långsamt. Hon gav mig två alternativ: antingen kunde hon ta hål på hinnorna hemma i huset & så kunde vi hoppas på det bästa, eller så kunde vi åka in till Cambridge Memorial & sätta oxytocin/ta hinnorna där. Här är jag så himla lycklig för att jag valde det senare alternativet & så packade vi ihop våra saker & åkte iväg ut i mörkret. Det var inte världens mest bekväma bilfärd, men alltså tanken på hur det varit om hon tagit hål på hinnorna hemma & vi sen fått köra in i det skicket - RYSNINGAR! Som det var anlände vi till lilla Cambridge Memorial & tog hissen upp till översta våningen (4) där förlossningen ligger. Hela stället var som ett ödehus & receptionen stod tom så i 30 minuter stod Paul & jag där som två fågelholkar & försökte få tag på någon levande själ för inskrivning. Tillslut kom Elisabeth knatade genom korridoren för att se vart vi höll hus & hon lyckades efter lite runt-ringande få tag på en sömnig tant som knapprade in oss i systemet. Sen bar det av till förlossningsrummet...

 

Väl i rummet blev jag uppkopplad till ett dropp med oxytocin. Det var ingen höjdare kan jag säga. Elisabeth råkade träffa en nerv i första försöket så hela armen & tummen började spatta & ha sig. Mindre skönt. Försök nummer två satt, men resulterade i ett mindre blodbad. Fixade inte riktigt att titta på min vänstra hand innan de moppat upp allt... Sen kopplades oxytocinet in, låg dos till att börja med - 2 units. Vid det här laget hade ytterligare en barnmorska dykt upp, Tahari som vi kände så där. Det visade sig nämligen att Mitra varit tvungen att ta hand om en annan förlossning, så därför kunde hon inte närvara vid min. I vilket fall, varje halvtimme vred de upp droppet & tillslut låg jag på 10 units. Efter det ville Tahari inte skruva upp det mer baserat på att jag inte hade tagit något smärtstillande. Värkarna kom nu tätt & väldigt starkt, men jag upplevde dem inte som ohanterliga utan andades mig igenom dem tänkandes "Det här andetaget är för Baby C & mig" & det tankesättet fungerade. Vid nio blev jag kollad igen, 4 cm... Det var inte ett roligt ögonblick kan jag säga & Elisabeth & Tahari började prata olika strategier för på något sätt var ju ungen tvungen att komma ut. De föreslog att de skulle ta hål på hinnorna & jag gav mitt bifall. Jäklar i min lilla låda vad det var otrevligt! Dels för mängde vatten som faktiskt kommer, det blev något av en chock att det var så mycket - dels för att det plötsligt började göra något så galet mycket mer ont. Fick jätteont i ländryggen & var tvungen att trycka händerna mot det området för varje värk. Vilket fick Tahari att säga att hon var säker på att babyn låg åt fel håll, med ansiktet ut mot min mage istället för mot min rygg. När de ligger så trycker bakhuvudet nämligen mot svanskotan & förlossningen blir mer långdragen (jo tack) & mer smärtsam (tack för den). Elisabeth & Tahari började sen titta närmare på utskriften av mina värkar & det visade sig att värkarna kom i två täta toppar med stora mellanrum i mellan, istället för att vara jämt fördelade, ännu ett tecken på vad som här kallas för "back labour". Elisabeth förklarade att vi nu fick hoppas på att det ökade trycket, i & med att vattnet gått, skulle göra att förlossningen kom igång igen - i annat fall var vi tvugna att börja tänka på mer agressiva alternativ. Själv kämpade jag på med värkarna & började känna mig mer & mer fysiskt utmattad så när Tahari frågade om jag ville prova lustgas nickade jag ett ja tillbaka. Lustgasen hjälpte mig sedan att ta mig igenom de värsta värkarna, men fy vad jag ogillade vad de gjorde med mitt huvud. Kändes som om jag druckit alldeles för mycket vin på en galen utekväll & sen plötsligt hamnat i ett helt tyst rum för att verkligen hamra in hur TOKFULL jag var... Klockan tickade på & jag började känna mig helt yr & ostadig. Minns att jag hade svårt för att hålla uppe huvudet, det rullade liksom bara runt på axlarna så Paul höll om mina kinder med båda händerna & försökte hålla mig lite mer upprätt. Ny check vid midnatt, 4 cm... Grät inte, men det var som om någon slagit ur all luft ur mina lungor. Minns att Elisabeth förklarade att jag inte hade en normal förlossning, att babyn låg åt fel håll, att hon vanligtvis inte är en anhängare av epidural, men att det var enda sättet som hon kunde se att vi skulle kunna undvika ett kejsarsnitt. Jag gav mitt godkännande, de stängde av oxytocinet & jag kastade in handduken rent mentalt.

 

6 december - Lördag: Timmen mellan midnatt & ett var bara vidrig. Oxytocinet i kroppen tickade på obarmhärtigt & all ork & motivation jag haft innan var som borta. Nu väntade jag bara på att läkaren skulle komma med min epidural. Dessutom kändes det rätt mycket som om att jag skulle dö - allt annat hade ju gått åt helvete så här långt. Drog lustgas i panik, utan att tänka på att andas långsamt som du ska, blev än yrare & mer borta. Bad om morfin. Sjuksköterskan som kom med den kunde inte hitta ett ställe att sticka mig i låret eftersom "You are thinner than my normal patients" & jag minns att jag kved "Just stab it anywhere". Vid ett dök läkaren upp & det var dags för min epidural. Han tvättade rent min rygg, satte plast över den, bad mig kuta med ryggen & så fanns det ingen nål i hans kit... Total nålpanik utbröt & jag satt där & grät in i Pauls händer & kände bara "Jaha, det var ju typiskt - inte ens det gick". Tillslut lyckades de lokalisera en ny nål & han satte bedövningen. Den tog sådär, men nog mycket för att värkarna långsamt började klinga av & ersättas av enorm frossa. Blev nedbäddad under en galen mängd filtar & vid fem på morgonen var jag slutligen tillräckligt varm för att kunna somna in. Vid 7 började nästa pass sjuksköterskor & vid åtta kollade Helen, som var in charge, hur landet låg - 10 cm & det var dags att få ut Tor. Hon bara "Pushing might take an hour or three" & jag svarade "I won't hold my breath, I'm sure we'll all be here in the afternoon". När jag tänkt mig förlossningen innan så var Paul förpassad till handhållare vid huvudändan av sängen, men Helen satte honom på att hålla mitt vänstra ben medan hon tog tag i mitt högra & så var det dags att krysta. Efter första omgången sa hon "Nu tar vi en paus & så ringen jag & väcker Elisabeth för hon vill vara med när babyn kommer & hon kommer missa det om jag inte ringer nu". Så iväg knatade hon & där fick jag ligga & vänta i 10 minuter... Sen satte vi igång igen & 08.39 föddes Tor!