MsBree

Nu när vi har Tor känns det nämligen oerhört angeläget att Paul lär sig åtminstone lite grundläggande svenska. Vill ju verkligen att Tor ska lära sig mitt språk, men jag ser ju hur svårt det har varit för andra svenskor här så det kommer definitivt att vara en uppförsbacke. Jag tror att det i många fall har falerat på att deras partner inte talar svenska. Klart att det är lättare att hemfalla åt engelska när alla i familjen förstår det, men jag tror att det är superviktigt att svenskan är etablerad som hemmaspråk innan skolan börjar. För sen är det nog risk att svenskan blir "pinsam" & då vill jag gärna att vi kan hålla en enad front - att svenskan INTE är något som det är OK att skippa. Själv sörjer jag nämligen att min mamma aldrig lärde mig finska, som är hennes förstaspråk, så jag kommer att kämpa för att Tor inte ska växa upp & känna samma sorg över att ha förlorat ett språk som han ändå relativt lätt kunde ha förvärvat. För att lära sig ett nytt språk som vuxen är ju en helt annan femma & jag har famlat lite kring vart vi ska börja Paul & jag. Vilket har lett till att jag skjutit på det, tills jag läste att Hanna & hennes kanadensiska man övar på hans svenska. Då kände jag att jag var tvungen att sluta med ursäkterna, skickade iväg en förfrågan kring hur de lägger upp undervisningen, fick en bokrekommendation & nu sitter vi alltså här med ett stycke lärobok samt övningsbok. Målet är att Paul ska kunna prata grundläggande svenska vid nästa årsskifte - åtminstone så att han ska kunna ta sig igenom en pekbok på svenska. Sen hoppas jag att han & Tors svenska skall kunna växa sida vid sida.

 

I fall att du lever med mer än ett språk - hur tänker du kring att föra det vidare?