Jo han är min!

Eftersom Tor har en svensk förälder, moi, blir han svensk medborgare per automatik. Men vi måste självklart anmäla det till ansvarig myndighet. Eftersom jag inte var helt hundra på hur vi skulle bära oss åt ringde jag till ambassaden & bad om vägledning. Det mesta verkar vara rätt självklart & enkelt (jag är tex superglad för att vi kan anmäla honom på konsulatet i Toronto så att vi slipper åka till ambassaden i Ottawa) men en punkt på den ganska digra listan med information som vi måste tillhandahålla får mig att höja på ögonbrynen...
 
Ett brev från sjukhuset där de går i god för att jag fött Tor
 
Alltså, räcker det inte med att han har mitt efternamn, att Paul & jag är gifta & att jag säger att han är min? Hur många kvinnor försöker liksom mygla in ett barn de själva inte fött i det svenska systemet? Jag kan bara komma på två scenarion: 1) barnet har adopterats, men i så fall säger ju staten i princip att de inte räknar adopterade barn som "riktiga" barn 2) att någon har snott ett barn från ett sjukhus - men om du nu har kutat ut med ett främmande knytt från ett BB så känns det väl lite som om du håller dig ifrån ALLT vad myndigheter heter för resten av ditt liv... Dessutom, vad kräver de av en svensk pappa? Ett DNA prov som visar att kotten är hans? För om det nu hade varit omvända roller på Pauls & mitt medborgarskap så hade jag ju rent teoretiskt kunnat avla Tor med i princip vem som helst (utom typ en kypare på vår favorit sushi-restaurang) utan att han hade haft en suuusning & så hade en rakt igenom osvensk unge ändå skrivits in som just svensk. Nej, tills någon förklarar logiken bakom det där brevet så tycker jag att det är ett sjukt märkligt krav!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0