MsBree

Hjälp vilket stresspåslag jag fick idag. Farmor, Tor & jag var ute i trädgården med katterna - katterna solade i sina linor, farmor underhöll Tor & jag grävde om & ner växter. En rätt idyllisk liten stund, tills jag tittade upp & fick syn på grannkatten Charlie. En meter från Digby. Digby har av någon märklig anledning begåvats med ett enormt revirtänk när det kommer till vår trädgård, så det räckte med att ta in upplägget för att jag skulle släppa blommor & spade & löpa som en tok för att försöka avstyra krutdurken. Jag hann naturligtvis inte, utan de rök ihop så där som katter slås på Youtube. Ett enda skrikande, rullande, pälsflygande moln av klor & tänder. Jag gallskrek, Charlie sprang, Digby efter - sån fart hade han att han ryckte sönder sin lina. Charlie kutade ut genom ett hål i staketet & det var på håret att jag fick tag på Digby innan han var puts väck han med. Sen fick jag bära in en spottande, vansinnigt arg Digby i huset på raka armar... Allt till ljudet av en nu hysteriskt skrikande baby. Stresspåslaget i det läget, det kändes som om varenda por i hela kroppen bara pumpade ut stresshormoner & svett. Så himla jobbigt att inte kunna fokusera på Digby i det läget, ville ju kolla så att han var helt OK, men samtidigt går det ju inte att ha en baby som skriker sig alldeles blå. Som tur var visade det sig att Digby klarat sig helskinnad i från striden, men vi såg till att han fick lite extra kärlek under resten av dagen.