MsBree

Big scare... Paul kom hem mitt i middagsfixet, så han tog Tor & jag fixade i köket. Eftersom maten hade lite tid kvar bestämde han sig för att springa över till grannen & hämta en leksak åt Tor som de lämnat på sin trapp. Sagt & gjort, de försvann ut & kom tillbaka någon minut senare. Jag fortsatte att laga mat kanske en 5-10 minuter till & sen vet jag inte riktigt varför, men jag gick ut i hallen & där upptäckte jag att ytterdörren stod på glänt. Precis så där lagom mycket så att en kattkropp kan slinka ut... Paniken jag kände. Alldeles bäckmörkt ute & stora vägen inte allför långt borta. Skrek åt Paul att katterna var borta & sprang ut. Spanade runt ute på trottoaren med hjärtat hamrandes i bröstet & får långt borta, ut mot stora vägen, syn på en liten rund kattsiluett - DIGBY! Ni vet på film, när två älskande möts springande mot varandra. Det var jag & Digby i nattmörkret. Digby var så livrädd över att vara ute ensam att han sprang mot mig med tassarna uppe vid öronen & kroppen slickad mot backen. Han flög i princip upp i mina armar & jag sprang tillbaka med honom till huset. Där Paul stod i dörröppningen & bara "Mammut, hittade du Mammut också?!". Så vi byttes vid, Paul sprang ut efter Mammut & jag stannade kvar med Tor. De där 10 minuterna det tog innan Paul hittade & kom tillbaka med Mammut... Så evighetslånga! Sitter fortfarande & känner mig helt stirrig.

 

& ja, jag inser att det finns hur många utekatter som helst som går ut kvällstid utan några problem. Men nu är varken Digby eller Mammyt utekatter för fem öre, så att de båda försvinner ut i natten så där - väldigt läskigt!