Logiken...

När Daisy, Tor & jag är ute på tur slår det liksom aldrig fel - träffar vi en ny människa bara måste de fråga mig om småttisarna är tvillingar. Vilket jag kan förstå, det skiljer ju bara en vecka mellan dem & jag antar att de inte ser alltför olika ut för att det ska kunna uteslutas på en gång. Men... väldigt ofta återföljs tvillingfrågan av en rejäl portion ologiskt tänkande.
 
Moi - Nej, de är grannar & jag ser efter Daisy på dagarna.
Ny person - Åh, det måste vara mycket jobb!
Moi - Det är faktiskt enklare att ha dem båda än bara Tor, de är jätteduktiga på att underhålla varandra!
Ny person - Aha! Läge att skaffa en till!
 
Alltså... Hur går tankebanorna här? Första magkänslan "Två=jättejobbigt", sen "Nehej, det var det inte - ja men skaffa ett till barn då!". Som om det BARA finns de två motpolerna. Har fortfarande inte kommit på ett riktigt bra svar att komma med, utan brukar bara sucka något trött om 6 månaders konstant illamående & 86 timmars värkarbete... Det brukar å andra sidan få folk att sluta driva idiotfrågan "syskon".

Kommentarer
Postat av: Silverbean

Jo men visst är det väl fint att ha flera, om man kan och vill förstås. Då har de ju varandra, nu och för alltid. Tänk så mycket man lär sig av sina syskon. Och tänk så fint att ha nån att dela sina barndomsminnen med när man blir äldre. Visst är det mer pyssel, men så är det ju faktiskt en avlastning också, både i vardagen och när man är iväg på nåt.

Svar: Det kan naturligtvis vara så, samtidigt är ju inte alla syskonrelationer friktionsfria. Det jag har allra svårast att förstå är dock hetsen, att man liksom knappt hämtat sig från graviditet & förlossning & så börjar folk pressa för en till.
Ida

2016-02-11 @ 17:43:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0