Nattskräck...
Stackars stackars liten! Och stackars er. Hoppas verkligen att det inte fortsätter.
Stor kram till er alla!
Alice har haft nattskräck vilket har kommit i perioder under flera år. Det är förbannat läskigt när de är okontaktbara och bara skriker, gråter och slåss.
Det som har fungerat för oss är att plocka upp Alice och ta ut henne i vardagsrummet där vi har henne i famnen och med jämna mellanrum frågar om hon är vaken eller om hon vill ha vatten. När hon är i nattskräcken så svarar hon ilsket men när anfallet klingat av brukar hon lättsamt svara på frågorna. Däremot har hon aldrig haft så långa "anfall" som Tor hade.
Så det enda är bara att vänta ut anfallen, precis som ni gjorde. Tacksamt nog är att de inte minns anfallen.
Alice pratar även ganska mycket i sömnen och stundtals har vi hittat henne på diverse ställen, med andra ord så går hon även i sömnen. Kan bli komiskt ibland :p
Jag pratade med Jonis om när hennes nattskräck kunde ha börjat och vi tror att det började när hon började prata, vid 2-3 års ålder? Ja, det har blivit bättre och nu det senaste året har det knappt varit några anfall, tack och lov!
