Sämst på avsked...

Den senaste veckan har jag fokuserat helt på att ha mamma här + kursen, går ju inte att lägga den åt sidan "bara" för att man har besök. Men all tid som inte gått åt att skriva stylistiska analyser, den har gått till familjen. Har varit så himla härligt att ha mamma här - hon & Tor hittade verkligen varandra. Som en dag, Paul & jag hade sagt till Tor flera gånger att han inte fick klättra på en grind men världens mest envisa lilla kotte ville INTE lyssna. Så när han på försök 17 lyckades riva ner hela grinden sa både Paul & jag ifrån med bestämda röster & Tor blev SÅ ledsen & sprang gråtandes iväg ropandes på "MOMO, MOMO!". Så det var ju lite jobbigt att han blev så ledsen men samtidigt var det otroligt fint att se att mamma blev en sån trygghet för honom.
 
Vi lämnade av henne på flygplatsen igårkväll & det var kanske inte den roligaste bilresan hem. Väldigt ledsen litten kotte... samma sak imorse när han frågade efter henne & jag var tvungen att säga att hon åkt hem till katterna. Gigantiska tårar & så springa runt & leta. Jag fick INTE ta i honom, det var bara MOMO som gällde. I den här typen av lägen känner åtminstone jag mig rätt värdelös som inte kan fixa till det så att barnet blir glatt igen... Jaja, det blir väl bättre om någon dag - men det är väl bara att konstatera att Tor är ungefär lika usel på avsked som vad jag är.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0