MsBree

Är med i en lokal mammagrupp här & igår fick jag syn på en FB-post som bad om råd för hur man får sin 2.5-åring att stanna i sin egen säng. Nu sover ju Tor fortfarande i vår säng, men eftersom han är i precis samma ålder blev jag nyfiken & började läsa... & alltså, jag blev bara så ledsen. Det var SÅ många som skrev & bara "Inga problem, sätt ett barnlås på insidan av dörren så stannar de där de är". Vi har ett sånt där barnlås på insidan av vår ytterdörr eftersom jag är livrädd för att Tor ska vandra ut ensam mitt i natten (vi hade en väldigt tragisk historia med en treåring för ett par vintrar sen & sen dess är jag toknojjig) men bara tanken på att sätta ett sånt på insidan av Tors dörr & sen låsa in honom... Sen stannade diskussionen inte heller där utan fortsatte med meningar så som "Vår två-åring får knacka på dörren när det är morgon så släpper vi ut honom om det är sent nog", "Vi ser honom på baby-monitorn men slår av ljudet så att vi slipper höra så mycket av skriken" & "Jag bävar för när vår två-åring inte använder blöja på nätterna längre för då går det kanske inte att låsa in dem på samma sätt"... 

 

Jag inser ju att alla inte har samma föräldrafilosofi som vad vi har (som i regel styrs mest på magkänslan som säger att en-minut av gråt är en minut för mycket) men jag blir typ helt gråtfärdig över att tänka på dessa småttingar inlåsta på sina rum! De behöver ju ändå så väldigt lite när de är den här åldern - trygghet, närhet & att bli sedda - & så förvägras de det utan att de rimligtvis kan förstå varför (förstår ju inte ens som vuxen hur man kan behandla ett litet barn på det sättet). Jag vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget - behövde väl kanske mest ventilera...