MsBree

Vi började inte dagen så där jättebra. 2.5 timmars skrikfest eftersom Tor bara ville göra tre saker: ligga i sängen, äta choklad & amma. Alla samtidigt. Som någon slags jävla toddlerversion på romersk orgie. Alla som blivit utsatta för non-stop skrik/gråt/gnäll vet ju hur det här TÄR på en, så vid 11.30-snåret kände jag mig så här. MENTAL TORTYR! Så när Tor frågade om vi kunde ringa Paul nappade jag direkt, vad som helst för att distrahera barnet! Bara då att Tor lackade ur så fort han fick syn på Paul & låste in sig i TV-rummet. Paul frågade om vi hade en bra dag & jag förklarade att det kanske inte var den bästa dagen jag upplevt under mitt liv. Här hade Paul kunnat säga något som visade förståelse, eller uppmuntran eller rent av erbjudit konkreta tips på hur situationen hade kunnat förbättras. Men nej, Paul valde att säga, "Men du har ju i alla fall hunnit ta en dusch!". Alltså, hur idiotiskt? Nu hård-drar jag lite, men det är ju precis lika hjälpsamt som att säga:

 

"Men ni har ju i alla fall fint väder!" till någon som svälter till följd av torka

"Men du har ju högern!" till någon som brutit vänster ben

"Men tänk vad roligt att gå på date igen!" till någon som precis blivit dumpad

 

Det kan hända att jag för en millisekund föreställde mig Paul någonstans i Mexico a long long time ago... & så känner jag bara att det här var så typiskt mycket "man som öppnar munnen utan att tänka innan". Vilken kvinna som helst hade ju istället sagt något i stil med "Stackars dig, gud så jobbigt, hur kan jag hjälpa till?". Inte bara "Öh, men du fick ju dela duschen med Tor i 15-minuter, det måste ju ha vägt upp på något sätt!". Nope, idag är jag dessvärre gift med en äkta ass hat.