Vad hade ni gjort?
Usch vad jobbigt... så svårt att veta hur andra funkar, men för mig är detta min 8:e graviditet och som du vet har vi ju fått Cesar efter alla vändor. För mig och oss hade det varot perfekt med just det där praktiska med mat. Det är så många som försöker vara snälla och säga peppande saker men det blir bara jobbigt tyvärr och så får man dåligt samvete för att man blir irriterad/ledsen över kommentarerna.
Men att hitta matpaket på dörren, eller att nån skottat/rensat/vattnat osv betyder så himla himla mycket när man inte själv orkar vare sig fysiskt eller psykiskt.
Väldigt fint av er <3
Jag tycker det låter som en jättebra idé med matpaket. Det är ju verkligen så att med sorg eller annat som hänger tungt i sinnet då är det tyvärr sånt som bra mat som man inte orkar med vilket samtidigt är viktigt för att orka, blir ju ett moment 22. Och med tanke på att ni bor i Kanada där det känns som att sånt som matpaket från grannarna är vanligare så tror jag att det skulle vara jätteuppskattat.
Om du kan just göra något som visar att du tänker på henne utan att hon måste prata eller respondera på ngt sätt. Mat låter bra. Tror det kan vara bra att inte helt isolera ngn heller pga deras sorg .
Kram
Lite sen pa bollen, men jag tankte just skriva att kanske borja med ett kort i brevladan. MEN sedan tycker jag att ett matpaket ar perfekt! Det blir ju latt att manga sager "jag finns har om du behover nagot", men det ar svart att fraga efter hjalp och min erfarenhet ar att valdigt fa faktiskt initierar att hjalpa med nagot praktiskt sa det blir nastan som tomma ord...
Vad omtanksam du ar! Det kan bli borjan pa en fin vanskap.
En nära vän till min man förlorade sin bebis för några veckor sen (mamman fick ont, åkte in på kontroll. Dom htta inte hjärtljuden, förlöste med urakut snitt bebisen hade ingen puls vid födseln, men blev upplivad men "vaknade" aldrig även om hjärtat slog i nästan två dygn till. Nio dagar innan planerat snitt).
Nu står ju jag dessa föräldrar närmare än du verkar stå grannarna, men är ändå inte nära mamman direkt. Men jag hörde ändå av mig på FB och skrev att OM hon skulle behöva gråta eller prata eller vilja skriva av sig med någon utanför närmsta kretsen så är jag här. Och efter de pratade vi en heldel så det kändes som om det var rätt gjort.
Vad jag lärt mig av andra som gått igenom stora sorger så är de extra tungt just för att så många drar sig undan, inte vill "störa", säga fel saker osv så många känner sig helt pestsmittade utöver sorgen dom bär. Så jag försöker alltid att iaf visa att jag tänker på dom på ett eller annat vis. Sålänge man är lyhörd och försöker känna av om någon vill vara ifred/inte prata osv så tror jag aldrig det är fel att visa omtanke.
