Att vara virrig...

Igår, efter att ha svurit, bett & bönat & funderat på att hoppa ut genom fönstret i ren protest, beslutade sig det onda mätprogramet för att fungera. Faktum var att efter att ha jävlats i 2.5 h så fungerade det bättre än vad det någonsin gjort tidigare. Var således en mkt nöjd Ida som travade hem med förrättat värv. Väl hemma insåg jag dock att jag aldrig pluggade ut mitt USB-minne från datorn, ie noll data att jobba med. Satt stilla & tyst framför datorn & bara andades ett litet tag innan jag knatade ut i köket & försåg mig med ett glas vin. 

Slutsats - det finns inget ont som inte för något gott med sig & livet blir aldrig tråkigt om man har ett minne som en bananfluga. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0