MsBree

Vaknade upp imorse & kände mig bara marginellt bättre i förhållande till gårdagen. Sedan blev jag arg på mig själv, för om jag ska vara helt ärlig, hur mkt har jag att klaga på egentligen? Sure, min absolut bästa vän här kastar bort världens chans & åker ifrån mig...men å andra sidan, jag gör ju inte samma misstag! Dessutom, livet går vidare...hur oumbärlig man än tror att någon är så klarar man sig i alla fall. Någon forsvinner, men man hittar någon ny att lita på & man finner lycka i de människor som man fortfarande har i sitt liv.

Drack rödvin med Rob i lördags, vilket var dumt...slutade naturligtvis med att vi båda grät hejdlöst & att jag satte en gigantisk mascara-fläck på hans skorta. Där & då kände jag mig som den mest otursdabbade personen i universum, men i det stora perspektivet (speciellt i ett geologiskt!) så är detta bara ett flyktigt ögonblick av smärta. Dessutom, sätter jag detta i relation till allt annat som jag har i mitt liv framstår jag som fruktansvärt självömkande & självisk. Jag har så mkt att vara lycklig över att jag skäms över hur gnällig jag kan vara ibland. Fast visst är det så...det är mkt lättare att fokusera på svårigheterna, & glömma bort att glädjas över allt det andra.