Robot.
Klättrade uselt igår eftersom jag hade tankarna på helt annat håll, uppdelat till var sin sida om Atlanten. Dröjde kvar tills händerna värkte eftersom jag inte ville åka hem. & det blev ungefär så hemskt som jag tänkt mig, fast inte alls på det sätt som jag föreställt mig. För där min vän satt fanns det ett skal, min Rob gick inte att nå. Jag blev helt blank - har nog aldrig varit så saklig i hela mitt liv. Tillslut lyckades jag få se en liten glimt av honom, men fastän han då grät kunde jag inte göra det. Försökte trösta honom, men det kändes helt hopplöst för det var som att sitta & hålla om en skadad liten hundvalp utan tillit till omvärlden. Han kommer att åka & jag kommer att gå vidare, men jag har ingen aning om han kommer att klara sig...
Kommentarer
Postat av: Mamma
Ni är besvikna båda två på olika sätt. Du känner dig något starkare. Har du lite ork att ge din vän trots det svåra läget. Kram, Ma
Postat av: Anonym
Kram tjejen. Var snäll mot dig själv. Ta hand om dig själv lite. Kram.
Postat av: Ida
Ma - ska forsoka, men jag maste satta mig sjalv framst i detta laget. Kathryn har hjarntvattat honom pa ett satt sa att jag inte langre kan na honom...
& Du - tack, jag ska. Fast man vill ju sa garna racka till pa ett satt som kanske inte alltid ar realistiskt.
Trackback
