Might it still be there?
På väg till omklädningsrummet stannade sedan Julia till vid en av informationsdiskarna, stod bredvid & väntade när någon gick in i min axel bakifrån. Bad lite små pafft/förstrött om ursäkt (idiotisk drag som jag försöker göra mig av med men jag gissar på att det är en av jantelagens oskrivna regler; be om ursäkt även om det inte är ditt fel) innan jag insåg att det var Remo som gjorde det för att påkalla uppmärksamhet. Stod & pratade drygt en kvart & introducerade honom för Julia så att de kunde prata lite tyska tillsammans. En sekund efter att vi kom in i omklädningsrummet:
Julia - So is THAT the PhD-student you dated in the beginning?!
Moi - Yes, that was Remo.
Julia - Ooohhh...
Moi - Yes I know, he looks really nice. Like really nice... But unfortunately he's boring, VERY boring. That was the reason why it ended, I could not stand it.
Julia - Oh, so how did he take it? Was he very upset?
Moi - Hm, well I know that he liked me a lot but...
Julia - Because I think so, he was so tense & he completely focused on you the entire time!
Egentligen borde jag ju inte bry mig över huvud taget, men en del av mig kan inte låta bli att tycka att det är roligt - lite småkittlande så där. So, då är frågan - gör detta mig till en dålig person, eller är det bara helt mänskligt att känna en aldrig så liten skön power-rush?
Vill önska en fin fredag kväll:)
Du är mänsklig :)
Japp, mänsklig =)
Ah, underbart att du står på min sida Jo dear! ;)
Always Darling!
