När tackkulturen går för långt...
Igår under min ELWS-kurs tvingades jag genomlida ett smärtsamt långt tacktal. Tack i måttliga mängder är trevligt & ibland alldeles nödvändigt. Problemet är bara när man aldrig slutar tacka, det är då alla först tröttnar & sedan börjar fundera över tingens existens. Det sistnämnda stadiet uppnådde jag efter Ramonas tacktal. Upplägget är alltså att vi presenterar ett 3 eller 7 min långt tal om något, i mitt fall 7 min klimatförändrigar, hennes fall 3 min influensa. Only difference, Ramona avslutade med att tacka allt som bara fanns att tacka. Hon tackade sitt fosterland Ryssland, hon tackade sitt nya hemland Kanada, hon tackade universitet, vår klass & vår lärare samt avslutade det hela med att säga att vår ELWS-grupp var det som räddat henne igenom den första tiden vid UofT... Alltså, detta är en klass på två timmar varje onsdag, en klass som endast syftar till att få oss att bli bättre på att presentera vetenskapligt material. Hur hennes liv ser ut om hon på allvar menade vad hon sa vill jag inte ens tänka på, det enda som poppar upp i mitt huvud är Felix julbord i enportionsförpackningar.
