A Christmas miracle?

Sedan blir jag nästan tårögd vid tanke på hur underbara Pauls föräldrar har varit mot mig denna julen. Känns lite som om de har adopterat mig & det har varit så ofantligt skönt att ha dem under denna första jul utan min egen familj. Inte bara tillbringade jag julafton & juldagen med dem, de insisterade även på att jag skulle följa med dem till deras ungdomsvänner i måndags för ytterlige julklappsutbyte. Denna resa fick dock oväntade konsekvenser... För ute där Bill & Sheila bor finns det nämligen en stor population vildkatter som ingen bryr sig ett dugg om. Förutom stackars Bill & Sheila då som gör sitt bästa för att ge dessa katter ett någorlunda drägligt liv. Vilket inte är lätt med tanke på att de båda är mer eller mindre giktbrutna & småskakiga. Anyway, i det ögonblick jag klev in i hallen får jag syn på en liten bedrövlig katt som sitter utanför altandörren & jamar som om livet höll på att kramas ur den lilla kroppen. Moi dog av smärta bara av att se på katten genom dörren & upplevelsen blev sju resor värre när Bill öppnade upp dörren för att sätta ut en ny laddning torrfoder & det lilla livet smet in & rusade bort till mig & spinnandes, men darrandes pga köld, kröp upp i mitt knä. Idas hjärta sa kras.



Kungens sa klick, mitt gick i tusen bitar...

Minuten efter snappade Bill åt sig lilla brun & pulade ut henne eftersom det var dags för lunch. Har nog sällan haft så lite lust att äta & när jag väl knölat i mig så pass mkt som jag kände att jag var tvungen för att inte verka oartig befann jag mig återigen nere vid altandörren, där lilla brun väntade... Inne i värmen igen kröp hon ihop hos mig & bara spann & spann & spann. Till dess att hon återigen åkte ut eftersom det var dags att dela ut julklappar. So, där satt jag & försökte se glad ut medan lilla brun ledset jamande tittade på mig genom fönstret. Sedan var det dags att åka hem & i samma veva upptäckte jag att lilla brun hade en riktigt otäck inflammation i munnen... det går knappt att beskriva hur oändligt eländig jag kände mig i det ögonblicket. Precis i detta ögonblick öppnar Bill upp dörren igen & lilla brun pep in som en blixt & började hoppa nedanför mig för att jag skulle plocka upp henne. Bara stod & tittade på henne med tårar i ögonen & visste inte vad jag skulle ta mig till. Isobel, som märkte hur jag kände det, plockade därför upp henne istället & lilla brun, som insåg att det var nu eller aldrig, kurade snabbt ihop sig i en liten boll vid hennes hals. Isobel vägde henne lite upp & ned, tittade sedan på Milan & förklarade 'Milan. Hon väger ingenting, hon dör om vi lämnar henne här, hon följer med hem'. Stackars Milan som vid detta laget var på väg ut genom dörren tvärnitade & sa 'ALDRIG' vilket innebar att det tog ytterligare en kvart innan lilla brun ivrigt spinnandes bars iväg till deras bil sittandes i en pappkasse med tassarna på kanten...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0