Jag ett våp...
Oh så irriterad jag blir på mig själv varje gång jag stöter ihop med Remo. För så fort det sker så förvandlas jag till ett litet våp; jag skrattar lite för klingande, jag fladdrar med ögonfransarna, jag ler så där så att jag vet att min 'smilgrop' syns... & detta gör jag fastän jag dejtat honom & vet att han är världens tråkigast person & jag dumpade honom av just det skälet! Ändå, det hjälps inte - så fort vi ses så blir det så där påfågelaktigt från båda hållen. Vi vet båda två att vi är de mest attraktiva människorna på åtminstonde en halv-kilometers avstånd (geologen här är ganska stor) & då blir det som det blir. Jag antar att det är den primitiva delen i oss båda som tar över, den delen som skriker 'Gen-match! Sexuellt umgänge NU för avel av optimalt A-barn!'.
Fast jag skriker tillbaka - NEJ! För jag vill inte bli mor till små torrbollar, sedan spelar det ingen roll hur vackra & intelligenta de små liven än kan tänkas bli. So, nu måste bara systemet begripa det också...
Fast jag skriker tillbaka - NEJ! För jag vill inte bli mor till små torrbollar, sedan spelar det ingen roll hur vackra & intelligenta de små liven än kan tänkas bli. So, nu måste bara systemet begripa det också...
Kommentarer
Postat av: Anonym
Medelns lagar om dominanta och ressessiva arvsfaktorer!
Postat av: Ida
Ja jag är helt övertygad om att det är något åt det hållet - feromoner & annat jox. Sedan har han framträdande käkben & det vill jag minnas att det är vetenskapligt bevisat att kvinnor faller för...
Trackback