MsBree

Kör ett litet sammandrag på 2008. Jag känner mig ambivalent för det året. Kluven eftersom det bjöd på enormt mycket glädje, men samtidigt en massa sorg. Delvis består nog den senare bilden på att så många som jag tycker om har haft det svårt... fast samtidigt så har jag också fält många tårar över egna sorger. Låt oss rekapitulera. 

I januari landade jag i Toronto igen efter en tripp till ett likaledes kallt & bedrövligt mörkt Sverige. Detta hindrade dock inte mig från att vara glad som ett litet barn över att vara tillbaka i mitt älskade T samt att få se alla underbara igen. Gladast var jag utan tvekan över att åter igen få krama om Rob som i samma veva flyttade in tillsammans med mig. Vilket ledde till många hysteriska skratt samt ett övermått gällande exploatering av Robs döende klättrarskor.

I februari rämnade dock allt detta eftersom Rob beslutade sig för att ge upp sin PhD & åka tillbaka till Skottland... Sällan har jag varit så ledsen som jag var då. Grät & grät tills det kändes som om det inte kunde finnas några tårar kvar att fälla & sedan så startade det upp på nytt. Enda räddningen - att klättra. Mitt lilla första patetiska försök i januari hade nämligen eskalerat till ett brinnande intresse redan i februari & blev bara än starkare i mars & april. Räddningen från att gråta mig helt förkrossad i & med att Rob lämnade Toronto var dock att min handledare skeppade iväg mig till Mexico i slutet på april.

Två veckors sol & sangria fick mig på benen igen & levererade således en, fortfarande sjukligt blek, glad liten själ till Montreal & Dino8 - mitt livs första konferens. Några gratis USB-minnen senare anlände jag till Toronto igen, redo för nya klättraräventyr. So, sommaren ägnades mestadels åt just det - klättra. Lärde mig att klättra utomhus, tog en kurs i att klättra på led, träffade enormt många underbara människor, badade under fantastiska stjärnhimlar ute i Bon Echo, repellerade nedför klippor, såg min första vilda jordekorre & jublade glatt över solvarma klipphällar & klarblå himmel.


Sedan kom midsommarafton & med den han som alltid får mig att le. Eller egentligen så fanns han ju där redan innan, men det var inte förrän då som saker & ting ändrades permanent mellan oss. Efter det blev allt annorlunda.

 Flirtar inte bara med kameran...

Ah, mkt trevliga sommarminnen! Massa utekvällar med hamburgergrillning & öl på kanna...


Fast min vinst av Iron Chef tävlingen får väl ses som min klarast lysandes merit!

Anyway, återstoden av 2008 har i mångt & mkt varit färgat av just vårt förhållande. Lyckades på något vänster uppbåda energi även åt arbetet även om jag lite smått slacklinade & klättrade mig in i september då jag tillslut försvarade summan av mitt första år vid UofT & blev belönad med ännu en MSc som tack för besväret. Blev även i princip adopterad av Pauls föräldrar under dessa varma sommarmånader & följaktligen tillbringade jag Thanksgiving tillsammans med dem - knölandes i mig kalkon tills jag knappt tog mig ut ur huset. I oktober dök också my darling Jo upp på besök samt Rob. Fast medan min vänskap med Jo återvände till Sverige i intakt skick bröt mitt & Robs förhållande ihop totalt. Vilket resulterade i en ny omgång tårar samt en rätt rejäl dos ilska & avbruten kontakt. Ledsamt men ändå inget att rucka på, punkt. Nog om detta, nytt underbart besök i form av lilla ma & min absolutely fabulous lillebror i november fick mig återigen på andra tankar.


Mer eller mindre i alla fall, mkt energi las nämligen på att oroa mig över mitt ickeexisterande uppehållstillstånd. Thanks God så dök detta dock upp lagom tills jul & således blev denna fridfull trots att den färgades av det faktum att jag inte kunde åka hem till Sverige. Tillbringade därför julen hos Pauls föräldrar med en trillion paket, små bitar av Kalle på DVD, samt gravlax & knäckebröd!

Plus Isoldes två små adopterade yrväder Nitwit & Troll som flyttade in till oss ca ett halvår efter att Chinny flytt till de sälla jaktmarkerna med obegränsad tillgång på tonfiskvatten. Dessa två underbara katter har helt vunnit mitt hjärta trots att de är knäppa som få.


Never the less, det var med en lättnadens suck som jag kramade om Milan på nyårsafton i & med att 2009 ringde in. För med detta nya år hoppas jag att saker & ting i mitt liv kommer att bli lite mindre komplicerade. Åtminstonde är det vad jag bland annat kommer att hålla tummarna för under början av detta året...