MsBree

Mötte ju som sagt upp med lite kompisar för at se Bruno igår. Eftersom i alla är riktiga tidsoptimister missade vi dock den föreställning vi satsat på. Så de första vi gjorde blev istället att hänga på pubben Hemingways för lunch & öl på deras patio. I sann tidsoptimistanda fick vi sedan löpa gatlopp tillbaka till biografen & kom lagom i tid så att vi missade all reklam men prickade in alla trailers. Sedan följde cirkus nittio minuter som kan sammanfattas med en av de meningar som förekom i filmen, värre än cancer. Medan Borat förvisso var plågsam, men ändå relativt underhållande, var Bruno enbart jobbig att titta på & inte ett dugg rolig. Vad Borat vann mest på var att det stundtals kändes äkta, Bruno bara hårddrogs rakt in i osannolikheten. So, medan en fraktion av ens kropp kände någon form av sympati med Borat ville man mest bara att Bruno skulle dö eller att filmen helt enkelt skulle ta slut, alternativt brinna upp inne i maskinhuset. Rörande eniga om att vi kastat bort våra pengar totalt i onödan (hade ju räckt till en massa mer öl!) travade vi ned längsmed Yonge & slutade upp i sofforna på en liten glassbar där de andra försökte tröstäta bort minnet av filmen. Moi gick all out & sippade Ginger Ale...