MsBree

Packade ihop mitt pick & pack vid 6.40 igår & travade iväg till AC (universitetets enorma idrottsanläggning) för ett litet konditionspass. Kämpade på i 50 min & drog sedan hem. So, när jag väl knatade de sista 100 meterna ned mot huset hade det hunnit bli rejält mörkt. Studsade dock på rätt glatt, hög på träningen & ABBA i min ipod, ända tills jag fick syn på en liten figur framför mig. En tvättbjördsbaby. En liten, liten (som ett litet mjölkpaket), unge som sitter där helt ensam & gråter. GRÅTER. Olyckligare varelse har sällan skådats. Tills jag dök upp dvs, då blev den dessutom panikslagen. Gråtandes & skrämd från vettet börjar denna lilla ullboll vaggandes springa runt, mest nedför backen men också runt i små cirklar - det är klart att den vill korsa vägen men den vågar inte. Tillslut kastar den sig in i buskaget invid trottoaren. Allt inför mig som känner det som om jag går itu själsligt. Smyger förbi den, halvvägs ute på vägen för att inte skrämma den mer, & tokrusar sedan hem. Tvingar Paul att kolla upp Torontos förhållningssätt till vilsna djurbebisar - visar sig att det är förbjudet att rädda ungar om man inte är helt säker på att de varit övergivna i minst 24 timmar. Senare på kvällen smög vi tillbaka med pannlampor, gråten hördes fortfarande - fast längre in i buskaget denna gången. Nu är planen att gå tillbaka samma väg när jag ska in till institutionen, hör jag den igen spelar det ingen roll att det inte gått exakt 24 timmar. Mamma tvättbjörn har haft hela natten på sig & sitter hennes lilla tott där & gråter lika hjärtskärande är det jag som tar med den hem (för vidare frakt till ett viltcenter där de tar hand om den)! Basta.