Our fight against breast cancer!

Hur var det då? Jag lovade ju att jag skulle vara duktig & uppdatera bloggen flitigt så snart jag klarat av mina 30 kilometer. Så blev det inte, jag var helt enkelt lite för taget. Inte så mycket av den fysiska insatsen, även om den naturligtvis kändes, utan mer av den känslomässiga. Jag behövde helt enkelt en dag på mig att samla intrycken. Lördagen var en av de jobbigaste men samtidigt mest underbara dagarna i mitt liv. Det går inte riktigt att sätta ord på hur överväldigande det var.

 

Innan klockan slog 08.00 & portarna öppnade & vi fick börja gå måste jag erkänna att jag inte var särskilt uppåt. Jag hade varit uppe sedan fem på morgonen, efter att kommit i säng vid ett, & nu befann jag mig i ett rosa party. 4660 andra män & kvinnor som alla skulle avverka samma 30 km som jag, enda skillnaden - jag var ensam. Hade väl räknat med att det åtminstonde skulle finnas lite annat folk som skulle gå på egen hand men väl där såg jag ingen. Istället kryllade det av utklädda medelålders kvinnor som alla stod & sjöng med i Shania Twain låtar & jag får väl erkänna att humöret inte var på topp. Kände mig mest trött & grinig & ville mest av allt bara sitta bredvid Paul & strunta i alltihop. Sedan informerades vi om att vi samlat in mer än 11.6 millioner dollar & då vände det. Så fort jag fick höra summan fick jag tårar i ögonen & så kom dagen att fortsätta. För sinnesrörelsen var verkligen total - längsmed gatorna under hela sträckan, stod det nämligen fullt av folk som hejade på oss. Poliser kom fram & skakade hand & tackade, bilar tutade, små barn sprang fram & gav mig söta lappar, vissa familjer hade dragit ut musikanläggningar på gatan för att göra det roligare för oss att gå & flera av dem bjöd på kall lemonad, vattenmelon, hembakt, vattenflaskor & mycket annat. En kvinna kom fram till mig gråtandes & tackade för att det fanns människor som jag - hon sa att hon precis övervunnit sin bröstcancer & att hon fått hoppet om lycka tillbaka. Jag bara grät. Vad säger man i en sån situation?

Sedan hade jag ett fantastiskt stöd i Paul. Han körde runt mest hela dagen & mötte upp med mig på olika "docknings-stationer". Han peppade via sms, agerade dedikerad fotograf & kramade om mig när jag blev tårögd. Mot slutet värkte det i hela kroppen på mig, jag hade fått för mycket sol, vattnet var nästan slut, min vänstra fot hade förvandlats till en enda stor blåsa & jag ville mest bara lägga mig ner & tuppa av. Just i den studen när allt kändes som värst får jag ett sms från Paul "Du har gått om så otroligt mycket folk, det är max 200 personer före dig!". Just i den studen som jag läser detta meddelande får jag se en skylt - 1.8 km left... Vart energin som jag sedan fick kom ifrån är oklart, men jag lyckades gå om mer än tio personer till & sprang faktiskt i mål!

Det var så otroligt skönt att komma i mål! Fast min första kommentar till Paul var faktiskt "Darn! I could have done it faster!" Ska jag vara helt ärlig så känns det väl fortfarande lite så, att jag hade kunnat pressa tiden rätt rejält. Tog totalt 6h 53 min för mig att avverka hela sträckan & den tiden hade verkligen kunnat slipats. För det första så hamnade jag alldeles för långt bak när vi började gå & fick trava på som en liten anka under den första halvtimmen eller så, var helt enkelt för mkt folk för att kunna gå snabbare än en treåring. Tiden involverar även typ 5 toastopp & sittande lunch, så där hade jag kunnat putsa lite till. Dessutom fick jag av misstag i mig aspartam under lunchen så det sinkade mig ytterligare eftersom jag började må illa. Sammanfattningsvis - jag måste testa att gå lika långt igen men med målet att ta mig under 6 timmar, idealet hade varit att fixa det på fem. Vet ju att detta inte var någon tävling, men kan liksom inte låta bli i alla fall... Suck, jag som en gång i tiden förklarade att jag inte alls var en tävlingsinriktad individ... :)

 

Massa kramar till alla er som stöttat mig med pengar & snälla kommentarer. Det har betytt oerhört mycket, inte bara för mig utan för så många andra människor också. Jag önskar att ni hade kunnat se det stöd som Toronto visade i lördags - det var bland det vackraste jag sett.


Kommentarer
Postat av: Jo

Jag är så himla stolt över dig och den insats du gjort! Verkar som att du fick en fantastisk upplevelse. Jag blev riktigt rörd när jag läste =) Stort grattis!

Jätte kram och puss på kinden!

2009-09-14 @ 16:26:54
Postat av: Jo

Jag berättade för Johanna att du hade gått (lite för sent I know...) och hon blev också jätterörd över att du gått och stödet du fått av Toronto =) Ville bara säga det till dig =)

Puss!

2009-09-14 @ 22:41:50
Postat av: sQ

Kæra Ida! Jag blev också rørd nær jag læste ditt inlægg. Jag ær så stolt øver din insats, superbra jobbat! Grattis till væl genomførd kampanj!

Massa kramar!

2009-09-15 @ 08:58:23
Postat av: Ingrid

ha ha! Jag hade nog gråtit hela vägen, fick tårar i ögonen bara av att läsa inlägget (och detta utan pms ska jag meddella!). Grattis, stark insats!

2009-09-15 @ 13:22:12
Postat av: Ida

Jo - Så om jag gör om det hela 2011 kanske hon också kan ge en donation? :) Det var helt otroligt alltihop. Skriver ett mail till dig om någon dag eller så & berättar lite mer. Puss!



sQ - Tack! Mot slutet när jag var trött så tänkte jag på alla er som jag tycker så mkt om & som donerat pengar & då fick jag extra ork! Kraam!



Ingrid - Du, det var liksom darr på underläppen hela dagen. Grät en liten tår på kvällen också, bara för att jag var så lycklig. Kram till dig med!

2009-09-15 @ 16:05:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0