Medelålders...

HJÄLP vad medelålders jag blivit sedan Paul & jag flyttade in i huset. Under hela min uppväxt småfnittrade jag åt pappas hysteri över soporna & kunde aldrig riktigt förstå hur han kunde hetsa så mycket kring skräp. Sedan flyttade vi in hit & numera är det största orosmomentet i mitt liv just soporna. Varje onsdag kommer sopbilen, de tar vår kompost varje vecka & sopor/återvinning varannan vecka. Inte jättekomplicerat med andra ord. Bortsett då från den lilla detaljen att Paul & jag är värdelösa på att komma ihåg att detta sker varje onsdag. Vilket i regel innebär att jag vaknar med ett ryck på onsdagsmornar - springer nedför trappen & ut på gården (mer eller mindre halvklädd) & sliter ned allt skräp till trottoaren i samma stund som sopbilen rundar hörnet på vår gata. Eftersom detta stressar mig något enormt tvingade jag  i förra veckan Paul att lägga in en påminnelse om detta. Igår gick larmet precis när jag skulle gå & lägga mig & Paul lovade att ta hand om problemet. So, moi gick till sängs, vaknade vi 6 & frågade om han verkligen tagit ut soporna, fick ett sömnig ja till svar & kunde därför däcka nöjt till klockan nio. Knatade ned för trappen, hällde upp flingor & mjölk, tog en tugga & tittade ut genom fönstret. Helviti. Han hade satt ut soporna istället för återvinningen... Sopbilen bipade i backen, flingorna blev mjukare för varje sekund... KASTADE i mig flingor & bananer i panik, kastade skålen all världens väg & toksprang ut på gården. Lyckades preeecis byta ut soporna mot återvinningen innan det var försent. Nu sitter jag här & känner förståelse för pappa. Stackars sate som fått stå ut med oss i alla år, stackars människa som varit den enda som förstått hur viktigt det är att sköta detta på ett korrekt sätt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0