Night in fears...

Jäklar... Jag har nog inte varit så mörkrädd som jag var i natt på många många år. Inte sedan jag var 14, 15 eller nått & jag och Sandra skulle sova över ensamma i den lilla stugan som min familj hade på den tiden. Skillnaden var dock att då var det bara att, efter många om & men & upptrissad rädsla, ringa efter mamma & pappa. Här fungerade det inte alls. Det var bara att bita ihop och tvinga mig själv att försöka sova. Strunta i att min lilla stuga ligger långt ifrån alla andra byggnader här på stationen, knarrar som om det vore 450 år gammalt och har en dörr vars lås jag inte riktigt kunnat få att fungera optimalt. Ni vet, det känns som om det är låst men så kastar man sig mot dörren samtidigt som man håller ned handtaget och då går den upp... Usch. Har nog varit uppe med ett FLÄMT minst tre gånger i natt. Dessutom är stugan kall utav bara sjutton. Så där står man med hjärtat i halsgropen, darrandes i en liten t-shirt & lyssnar om det är någon där ute eller om det bara är en av golvplankorna som satt sig igen. Eller en av dörrarna som glidit upp av sig själv, naturligtvis med ett gigantiskt knaaaarr... Sex nätter till, sedan blir det en sista natt i ett av de trygga små rummen inne på forskarnas övernattningsstation. Sedan bär det av hem igen. Åh vad jag längtar!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0