Jag suger...

på att vara "vårdgivare". Det har ju inte gått så fasligt lång tid sedan Paul blev så där dålig, men jag känner redan nu hur det tär på mig. Jag finner liksom inget nöje i att springa runt & fixa & trixa samtidigt om jag är glad & käck. Så all cred åt de som jobbar inom vården & de som stannar med långtidssjuka partners. Jag känner att det är ganska lämpligt att jag valde en karriär som involverar stenar & döda föremål sedan X antal miljoner år tillbaka i tiden - att hålla på & dalta med personer som är sjuka hade drivit mig till vansinne. Hade troligtvis hoppat ut genom ett fönster eller beslutat mig för att backpacka mig genom resten av livet. Anyway, Paul kan ju i alla fall gå nu så det får ju se som ett stort kliv framåt.

Ja jag är trött... så ber om ursäkt för ordvitsen.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Att abrupt kastas in i en akut situation, som drabbar ens egen familjmedlem, kan liknas med en trauma som sätter ned förmågan att fungera. Var inte krävande mot dig själv, du gör det du kan och det är bra så. Massa kramar M

2011-04-06 @ 18:51:37
Postat av: Ida

Ja men precis så känns det - som om allt går lite långsammare än vanligt. Lite som att tugga runt i sirap. Skönt att höra att det är normalt!



Kram!

2011-04-06 @ 21:39:57
Postat av: ma

Det är en av de medfödda sätten som människan har för att försvara och trygga tillvaron när något oväntat händer. Samtidigt som detta ger oss lite andrum kan det också upplevas obehagligt för att känslan att bli en åskådare, d v s som att vara vid sidan om, är en vanligt. M

2011-04-08 @ 23:06:18
Postat av: Ida

Nu börjar jag komma tillbaka igen. Har varit en tuff vecka för oss båda, mycket rädsla - men jag tror att det börjar vända nu. & trots att det varit tungt å har vi ändå hållt humöret & humorn uppe större delen av tiden & det har verkligen hjälpt!

2011-04-09 @ 17:49:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0