Värsta trollet...
Ida, du gör precis det man kan förvänta sig av dig som ens närmaste, och du, så som så många andra anhöriga upplever att det inte är tillräckligt. En av de viktiga och svåra saker vi kan göra åt den som kommit i kläm är att orka vara med i det. Det i sig är så påfrestande att man heller vill göra något konkret som känns och syns, t ex hyresvärdens "tortyrstål". Som du skrev så har pa och jag flera års utbildning att hantera detta, men notera väl, att även vi i professionen har svårt att hantera situationer när de egna drabbas akut. En varm kram, M
Ja nu när du säger det, pappa ville ju aldrig riktigt behandla oss om det inte var något annat än typ lite halsfluss eller öronont. Känner mig bara så poänglös i dessa situationer - vad ska man säga för att visa att man är med & stöttar? Blir så lätt att man bara rabblar platityder eftersom det känns som att man föringar smärtan genom att prata om annat...
Mycket häftig blogg, jag gillar färgerna. :)
Ofta handlar det om att lyssan med hörande öron. Svaren blir det som kommer fram av det man hör. Att känna sig lyssnad är det viktiga för då bekräfrar man den andra. Kram
Jag ska tänka på det, att man kanske inte behöver säga så mycket - det räknas ändå. Kram!
Jag kan ju säga att det viktigaste är att man känner att man har nån som stöttar, på vilket sätt som helst. Att sitta med en arm runt sig funkar lika bra som en bulle =) I mitt fall visste jag att det inte fanns nånting som någon kunde säga som magiskt skulle göra saken bättre, och jag är säker på att Paul vet att du inte har sådana magiska krafter heller. Så att du lagar hanns favoriter och håller hans hand hjälper nog väldigt mkt =)
Puss!
Du är så klok Jo - jag tror att jag ska sluta analysera sönder om jag gör saker & ting rätt eller inte. Att bara vara här & hjälpa till där det behövs betyder nog mer för honom än vad jag känner att det gör. Önskar att du var här också så att jag kunnat baka till er båda! Puss!
