MsBree

Det slår mig att jag som vanligtvis är en så bekymmerslös individ ,skrivit två inlägg på raken som involverat tårar... Funderar på de andra gånger jag varit så där otröstligt ledsen & känner en glädje. För det finns en så fin utveckling där.

Ta det där lilla barnrummet i Vilhelmina, med furusäng, nalle vid namn Bambam, My Little Ponnies & smådjuren i sitt dockskåp & så jag gråtandes i katten Janssons päls. För att världen var så orättvis. Mot mig vill säga. Som femåring var det ju så, världen VAR orättvis mot mig. Så jag grät & så gick det lite tid & jag antar att jag somnade eller att katten blev less & gick därifrån, att det blev middag eller att farmor ringde eller... I vilket fall, jag glömde bort det rätt snabbt. Det var en så liten storm i en sån liten människas liv att det glömdes bort alldeles fantastiskt snabbt & trevligt.

Sedan har vi ett tillfälle i Lund, för en sex år sedan eller så. Jag var 21 & det kändes som om världen tagit slut. Naturligtvis bara min värld, för utanför snurrade ju livet på som vanligt - folk handlade fortfarande på Willys, kuggade på tentor, snattade cyclar utanför Lundagård & drog för länge på sina kaffeskvättar. Fast min värld som jag kände den tog slut & jag var för ung för att förstå att slut, det tar det inte förrän man inte längre följer termodynamikens andra lag för öppna system. Så jag grät otröstligt, för jag hade inget fotfäste & jag kunde inte glömma, för jag var så pass stor att en rosa plasthäst inte längre distraherade. Fast tillslut letade sig solstrålarna in mellan gardinerna & så bar benen igen.

Nu, idag, kan jag gråta men jag vet att det ordnar sig. På något vänster landar jag på fötterna igen & så är det bara att gå vidare. Det, det är en så skön känsla. Klart jag kan vara melodramatisk & förklara att livet hänger på om jag får göra ditten eller datten, men jag vet ju att det inte är så. Den känslan gör att det känns rätt fint att långsamt bli äldre, att man faktiskt växer som människa.