MsBree

Medan oväderssystemet backar upp över Lake Ontario & väntar på att dra in över Toronto drog jag igång ett eget oväder här hemma. Oftast så håller jag inne med saker & ting, eller så kan jag diskutera det som en vettig människa - orsak & verkan till varför ett problem har uppstått/olika synvinklar/klargöra missförstånd... hela den biten utan att höja rösten så värst, utan att sluta lyssna på andra än sig själv. Idag var det dock inte en sån dag. Idag var det en av de där sällsynta gångerna när det bara brakar käpprätt åt helsike, då man känner det som om det är mest synd om en själv i hela världen, då man hade kastat porslin om man varit Scarlett O'Hara... En sån där total känslomässig urladdning som får en att lite hickande undra vad man ska göra av sig själv när allt bedarrat lite. I mitt fall blev den omedelbara lösningen tjugo sidor om kemiska reaktioner på jorden innan livet uppstod följt av en skål med apelsiner, russin & kanel.

Jag vet inte riktigt vad det säger om mig som person, men det känns i alla fall lite bättre efter att jag betat av dem båda. Titta - tårarna har torkat!

Det är väl lite så, när man uppnått någon form av trygghet i sig själv, att allt kan kännas jävligt hopplöst ibland men så inser man att det faktiskt inte är slutet på världen & så går man vidare. Inte bokstavligt talat, för sånna där livsomvälvande/genomgripande handlingar pysslar ju gemene man inte så ofta med. Men man skakar om sig själv lite, säger "skärp dig" & så fortsätter man att leva. Jag vet ärligt talat inte om det alltid är rätt gjort, smidigast för alla helt klart, men man kanske skulle vara lite mer melodramatisk? Lite mer impulsiv, dra från allt & ro runt jorden så att man är tacksam för varenda liten beståndsdel i sitt liv när man väl kommer tillbaka?