Han grät!
Nej hjälp vad hemsk kvällen blev där ett tag...
Oki, så här ligger landet - det är Pauls namnsdag idag & vanligtvis innebär det våfflor på sängen. Men efter helgens frossande i pannkakor kändes det ju så där lagom exotiskt - så jag beslutade mig för att skippa det. Vilket innebar att jag våndades hela dagen, något kul var jag ju liksom tvungen att komma på. Så, när jag under vända 11 i poolen kom på att jag kunde hoppa av ett tunnelbanestopp tidigare & köpa en fin flaska bubbel så kändes det som en himla bra idée.
Bara ett problem - som marshmallowhjärnan inte tänkte på...
Paul visste när jag skulle komma hem... & eftersom jag var lite sen i första läget & dessutom fick stå & vänta på tunnelbanan så klev jag av det där tidigare stoppet bra mycket senare än vad jag vanligtvis gör på mitt vanliga stopp. Lägg sedan till inköp av bubbel & en 40 minuters promenad hem. Plus att jag naturligtvis inte lyckades höra min mobiltelefon ringa & ringa & ringa. Så när jag dök upp på tröskeln hemma & drog igång "VAD ÄR DET FÖR DAG?" så möttes jag av en gråtandes Paul som mailat till Therese, ringt Becky & campus police.
Fan vad usel jag kände mig. Det här känns väldigt symtomatiskt för delar av min familj - typ den delen som bara "jaja, det har varit en jordbävning i närheten här i Turkiet, men det är nog inte nödvändigt att ringa hem". So. Mitt väldigt försenade nyårslöfte för 2011 blir att försöka bli lite bättre på att höra av mig till de jag älskar.
Oki, så här ligger landet - det är Pauls namnsdag idag & vanligtvis innebär det våfflor på sängen. Men efter helgens frossande i pannkakor kändes det ju så där lagom exotiskt - så jag beslutade mig för att skippa det. Vilket innebar att jag våndades hela dagen, något kul var jag ju liksom tvungen att komma på. Så, när jag under vända 11 i poolen kom på att jag kunde hoppa av ett tunnelbanestopp tidigare & köpa en fin flaska bubbel så kändes det som en himla bra idée.
Bara ett problem - som marshmallowhjärnan inte tänkte på...
Paul visste när jag skulle komma hem... & eftersom jag var lite sen i första läget & dessutom fick stå & vänta på tunnelbanan så klev jag av det där tidigare stoppet bra mycket senare än vad jag vanligtvis gör på mitt vanliga stopp. Lägg sedan till inköp av bubbel & en 40 minuters promenad hem. Plus att jag naturligtvis inte lyckades höra min mobiltelefon ringa & ringa & ringa. Så när jag dök upp på tröskeln hemma & drog igång "VAD ÄR DET FÖR DAG?" så möttes jag av en gråtandes Paul som mailat till Therese, ringt Becky & campus police.
Fan vad usel jag kände mig. Det här känns väldigt symtomatiskt för delar av min familj - typ den delen som bara "jaja, det har varit en jordbävning i närheten här i Turkiet, men det är nog inte nödvändigt att ringa hem". So. Mitt väldigt försenade nyårslöfte för 2011 blir att försöka bli lite bättre på att höra av mig till de jag älskar.
Kommentarer
Trackback
