MsBree

Någon gång kring tretiden fick jag ett sånt enormt sug efter att gå ut - ni vet, bara andas in kall, frisk, luft ned till tårna & rensa huvudet på allt som snurrar så fort. Grabbade kameran & knatade ned till parken. Isigt som sjutton var det & jag halkade runt i snigeltempo mer eller mindre livrädd för att trilla & slå ut framtänderna. Trots det var det precis det jag behövde. Se utanför hemmets/kontorets fyra väggar & få lite vidder istället. Knäppa några kort på gäss & skidåkare mest bara för sakens skull & njuta av ensamheten.


Uppströms rinner Humber river på rätt bra & där är promenerandet inga större problem. Längre nedåt är läget lite mer kaosartat...

Hela floden har täppts igen av en giantisk ispropp & det som tidigare varit gångbana är nu mer utav en hinderbana. Stora isblock & träd huller om buller. Väldigt, väldigt halt & inte helt pålitligt. Lärde mig rätt snabbt att det inte var så där jättelysande att bana sin egen väg. Bättre att följa de upptrampade rutterna. Överraskningarna blir lite mindre då...

Ett plurr & hisnande iskallt ögonblick klarade jag mig undan med. Sedan blev det väldigt snabb hemgång & dusch för att värma mina blåfrusna stackars tår. Detta lilla missöde förbleknade dock TOTALT i & med Pauls hemkomst. Ett lite väl optimistiskt lyft resulterade nämligen i att han tappade cirka 40 kilo rakt på sitt högra långfinger. Hela fingertoppen har svullnat upp till en blå flörtkula.

Jag kvider av fasa så fort jag ser den. So, just nu sitter vi & väntar på att sjukvårdsupplysningen skall ringa upp & dirigera oss kring kross-skador. Vi får se vad som händer, i värsta fall blir det väl att knacka hål i nageln. Eller så kanske den vittrar till ett litet russin & trillar av... isch.