MsBree

Tidig, tidig, morgon här på Canadas östkust - så jag har tid att läsa mer än bara rubrikerna i tidningarna. Inser därför att det pågår en diskussion om Down syndrom hemma i norden. Det här ska ses som en svår fråga, men hade jag varit gravid & fått veta att fostret hade Downs syndrom hade jag inte tvekat en sekund. Abort. Inget tvivel. Jag tycker att vi ska följa i Danmarks fotspår & erbjuda alla svenska kvinnor, oavsett ålder, att testas. Skaffar jag barn vill jag ha möjligheten att känna glädje för det barnet & det vet jag att jag inte kommer att göra om det har Downs. Inte bara för att mina förhoppningar & önskningar kring det barnet måste omvärderas radikalt, eller för att Downs ofta kommer med andra medicinska komplikationer, utan för att jag tror att jag tappat bort mig själv om det hade hänt. Jag har haft svårt för Downs sedan jag som tre-fyraåring gick på samma avdelning som en pojke med just detta handikapp. Han var något år äldre, mycket större & skulle alltid kramas. För mycket, för hårt & så allt dräggel... Minns att jag en dag förtvivlat bad en av fröknarna att få honom att sluta, varpå jag fick en utskällning - det var inte snällt att inte låta honom kramas, han förstod ju inte bättre. Det där sitter i än idag & hur mycket det svenska skolsystemet än bankade in att "alla är lika värda" i våra skallar så kan jag inte förmå mig att känna så. Det går bara inte. Så för mig hade ett barn med Downs bara betytt skräck, total överväldigande rädsla för att få ett psykotiskt bryt & sätta ut ungen i skogen i ren desperation & sinnesförvirring.